Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mig. Gå därför eller tag mitt lif, om ni ej är nöjd med
mitt svar!»
Jéröme sökte, ehuru förgäfves, bevisa Elias, att han
handlade oklokt och orätt. Ynglingen lyssnade icke till hans
ord, och Jérome insåg snart det fruktlösa uti att här
använda öfvertalning.
Jérömes af naturen rörliga och hetsiga blod höll på att
vid det hårdnackade motståndet af Elias råka i svallning.
En hotelse, lätt verkställd, sväfvade också på hans läppar;
men han hejdade sig och sade endast:
»Ni är ett halsstarrigt barn. Vi skola därför icke mer
slösa med ord, isynnerhet som handlingen är det enda
gällande. Nu till en annan sak; er faders lik måste skaffas
bort.»
Jérome hade med dessa ord flyttat Elias’ tankegång
tillbaka till ett för hans hjärta så dyrbart föremål som faderns
jordiska kvarlefvor.
»Jag skall begrafva det», svarade Elias med
ansträngning. ^ %
»Ni kan ej föra honom utom dessa portar, ty om man i
morgon eller i natt träffade er med detta lik, skulle man
taga er tillfånga såsom en rojalist. Alla nu dödade anses
för rojalister. Ni måste därför begrafva honom inom dessa
murar, och det genast. Om ni ej går in därpå, tvingar ni
mig att fullgöra er plikt mot den döde.»
Utan att afvakta Elias’ svar gick Jérome till den sidan af
portgången, som förde åt gården.
En half timme senare hvilade juden Jacob Levitain och
en af Frankrikes stoltaste markisinnor bredvid hvarandra
på den lilla gården.
Jérome hade gräft en graf åt den ädla damen, Elias
en åt sin far. När de skottat igen grafvarna, bad Elias
en lång stund på sin faders. Han bad med den ifver och
glöd, som utmärka en fanatisk öfvertygelse och en fanatisk
känsla. Under tiden hade Jérome stått tyst och blickat helt
dystert på den grift han myllat igen. Då Elias slutat bedja,
vände han sig till Jéröme, upprepande de ord han redan
flera gånger uttalat: »Gå, lämna detta hus!»
Jérome såg på ynglingen med en lång pröfvande blick
och tänkte: Den där pojken skall förr låta skära sig i
stycken än frivilligt lämna mig något tillfälle att bistå
honom. Jag måste således använda list.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
