Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
raglade Elias några steg åt sidan, alldeles som hade han
erhållit ett häftigt slag och var nära att falla i vanmakt.
Susanna skyndade fram för att mottaga honom. Hon
såg ej annat än att han skulle störta till marken; men hon
bedrog sig. I nästa ögonblick stod han åter upprätt, med
blicken fäst på Sophie.
»Känner du ej igen mig?» stammade Sophie och såg
sorgset på honom. »Ack, Elias», fortfor hon, »det är så
länge, länge sedan man tillät mig att få se dig. Jag har
under denna tid varit så olycklig. Jag blef därför så glad,
då du öppnade och stod framför mig.»
Sophie hade gått honom närmare.
Madame Mathieu, som ledsagade den unga flickan, hade
under tiden äfven trädt in i porten och helt försiktigt
stängt denna efter dem.
En djup suck var det enda svar, Elias gaf på Sophies
ord. Han vände sig därefter ifrån henne och skyndade till
trappan.
Oaktadt alla Susannas och madame Mathieus
föreställningar, att Sophie skulle aflägsna sig, följde hon honom
likväl, och gripande om hans arm sade hon, då Susanna med
halft våld ville förmå henne att aflägsna sig:
»Släpp mig, Susanna, ser du icke, att min åsyn
åter-gifvit honom bruket af tankar och förstånd? Jag skall icke
gå från hans sida. Elias», tilläde hon vänd till honom,
»tala, underrätta dem, att du vill, att jag stannar! Du
och jag hafva ju så mycket att säga hvarandra.»
Utan att se hvarken på Sophie eller de andra, sade Elias:
»Ja, följ mig, du och jag hafva mycket att säga
hvarandra.»
Tonen ägde nu den kalla bestämdhet, som utmärkt Elias’
tal allt sedan faderns död, det vill säga före hans senaste
sjukdom.
Elias och Sophie trädde in i familjerummet.
Under de minuter, som förflutit sedan Elias lämnade
detta och till dess han nu återvände dit, hade hans ansikte
undergått en fullkomlig förändring.
Det själlösa däruti var försvunnet, liksom det orediga,
som utmärkt det kort före bultningen på porten. Det hade
nu återtagit sitt kalla och dystra uttryck. Ur de stora
mörka ögonen lyste ett till fullt medvetande återvaknadt
förnuft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
