Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligen en gång i veckan, och då bestod samlingen af några
anspråkslösa artister, poeter och lärde, allt personer, som
önskade helt obemärkt få vandra sin bana fram, lyckliga af
att slippa hafva den allmänna uppmärksamheten fäst vid sig.
Under det samtalen mellan de öfriga gästerna voro som
lifligast, hade Harthon dragit sin stol närmare Sophies,
och böjande sig ned öfver hennes tapisseri, det han låtsade
betrakta, sade han med sänkt röst:
»Det är nu trefjärdedels år sedan jag lärde känna er,
Sophie. Det vill säga, sedan jag började älska er. Under
denna tid har jag gjort allt, för att hos er framkalla en
känsla motsvarande den jag hyser för er; men det enda jag
vunnit har varit en passiv välvilja och det oaktadt jag för
er glömt fädernesland, föräldrar, allt. Jag har haft blott
en tanke, och denna tanke var — ni. När händelsen förde
mig till detta hus, stod jag i begrepp att öfverge
Frankrike och vända tillbaka till mitt hemland. Jag såg er, —
och jag blef fjättrad vid den fläck där ni var. Hvarken
min faders befallningar eller min moders böner ha förmått
slita mig härifrån. Jag har kvarstannat, jag har hoppats,
och jag har väntat, att ni en dag skulle skänka mig ert
hjärta och...»
»Ni har gjo# orätt», afbröt honom Sophie, »hoppas
ej, vänta ej, ty jag skall aldrig älska er. Jag kan endast
bedja till Gud för er. — Res därför och glöm mig!»
»Sophie, ni är hjärtlös, liksom alla edra landsmän»,
mumlade Harthon upprörd. »Ni vet, huru högt jag älskar er,
och ni kan ändå, helt handlöst, utan all barmhärtighet,
stöta mig ifrån er.»
»Nämn mig ej hjärtlös därför, att jag är sann! Jag
skulle känna mig lycklig om jag i detta nu kunde skänka
er den tillgifvenhet ni eftersträfvat: men det är mig
omöj-ligt.»
»Omöjligt, och hvarför?»
»Därför att jag älskar en annan», hviskade Sophie.
Harthon spratt till. Han fattade Sophies hand och
yttrade med bedjande röst:
»Och denne andre, hvad är hans namn?»
»Elias Levitain.»
»En jude!» utropade Harthon bestört.
Själfva tonen, hvarmed ett ord uttalas, kan innefatta
så ofantligt mycket, och detta var nu fallet. Ynglingens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
