Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett af gafvelfönstren i landthuset stod öppet och vid
detsamma satt en helt ung kvinna, stödjande hufvudet mot
handen och med blicken • hvilande på sjön och dess
stränder.
Öfver det bleka, fina och sorgbundna ansiktet hvilade ett
uttryck af djup tacksamhet, som innebar ett allvarligt
erkännande af den högstes godhet och storhet. Glömda voro
alla lidanden, alla svikna förhoppningar, och hon lät
uteslutande behärska sig af den känsla af Guds närhet, som
ovillkorligen en dylik stund måste framkalla.
Den sista af solens strålar föll på den unga kvinnans
hufvud. Hon höjde därvid ödmjukt sin hjässa, knäppte
samman händerna, och öfver läpparna smög en varm och
innerlig bön.
Dörren till det lilla, enkla, men prydliga rum, hvaruti
den unga kvinnan befann sig, öppnades, och in trädde en
reslig och starkt byggd man, med markerade anletsdrag.
Han gick fram till bedjerskan, som ännu satt orörlig, med
händerna knäppta till bön och hufvudet nedböjdt.
»Jag kommer för att bjuda er farväl», sade han med
kiar och allvarlig röst.
Den tilltalade vände hastigt ansiktet mot honom. Öfver
kinderna flög ett svagt purpurskimmer. Hon såg på honom
med en blick så ren och så mild, att man kunde säga, det
en ängel tittade fram ur ögats spegel.
»Öfverger ni mig redan?» — Det är ju endast några få
dagar sedan vi ankommo hit.»
Hon räckte honom handen. Han fattade den och
blickade på henne, liksom han önskat i sin själ riktigt inprägla
minnet af detta ljufva barnaansikte, där så mycken fromhet
och godhet stodo att läsa.
»Sophie, ni sade redan», återtog han. »Hvarför
begagnade ni detta ord?»
»Därför, att det föreföll mig, som ni har bra brådt om
att öfvergifva mig.»
»Det var ju öfvenskommet, att jag blott skulle följa
er hit?»
»Sant; men jag önskade att ni kvarstannat här.»
»Och skälet?»
»Jag skulle vilja lära mig älska er. Gud har gifvit mig
er till make, och han har då äfven gjort det till en helig
plikt för mig att fästa mitt hjärta vid er.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
