Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jéröme Bassal, ty det var han, släppte ögonblickligen
hennes hand och sade med köld:
»Man lär sig ej att älska. — Kärleken är stundens barn,
han kommer ögonblickligen eller aldrig. Också ämnar jag
bespara er den tunga plikten att med våld söka fästa er
känsla vid mig. — Jag reser därför och lämnar er.»
»Nu är ni åter missnöjd», utropade Sophie, »och detta
bedröfvar mig. Jag, som önskade kunna förjaga hvarje
moln på er panna, har alltid den olyckan att framkalla
dem.»
»För att äga förmågan att blåsa bort sorgerna från min
själ, skulle ni älska mig — jag er; men då vi ej göra detta,
återstår oss endast att lefva skilda. Ert hjärta har
ingenting af verklig ömhet att gifva mig, emedan det är fäst
vid Elias Levitain; mitt...»
»Känner hela tyngden af att vara bunden vid den kvinna,
ni af ädelmod gjort till er maka», inföll Sophie.
»Ni har rätt, jag känner verkligen tyngden af det offer
ni gjort; ty om jag än skulle ägna er mitt varmaste
hjärteblod förmådde jag icke därmed köpa ens en timmes lycka
åt er.»
»Min lycka innefattas hädanefter i er», svarade Sophie
med en innerlig öfvertygelse i rösten.
»Nej, Sophie, sök icke att bedraga er själf! — Den
kärlek ni hyser till en annan, står mellan er och mig och
skulle skapa en hel af grund af kval för ert hjärta, i fall jag
med ömhet närmade mig till er. — Jag är ej vek, ej ens
god, jag är hård och kan stundom vara grym; men för
priset att bli er moraliska bödel vill jag ej vinna någon
sällhet. — Därför, stackars barn, lef ostördt och lugnt i
denna stilla vrå af världen och glöm, så mycket som möjligt
att jag är den boja, som skiljer er från lifvets sanna
fröjder ! Det enda jag af er begär, är, att Elias Levitain icke
måtte få kännedom om er vistelseort. Och nu farväl,
Sophie, min heder kan ej hvila i bättre händer än edra!»
Jéröme tryckte Sophies hand och vände sig bort för att
gå. Han var upprörd.
»Dröj ännu ett ögonblick, innan ni går!» bad Sophie.
»Sophie, om mitt hjärta vore svagt, skulle ni komma
det att vackla. Till lycka för oss bägge står minnet af er
smärta, då jag såsom min maka förde er till mitt hem, allt
för lifligt för min själ, att jag skulle kunna glömma hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
