Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under måltiden meddelade grefvinnan nyheten om
grefven och grefvinnan Eldaus förestående besök.
Hon fäste ögonen på Valentin, för att utröna, om
underrättelsen gjorde något intryck på honom; men icke den
minsta rörelse förmärktes i hans ansikte.
Efter middagen finna vi Frigga och Valentin
sysselsatta med att hjälpa Aurore att skilja en mängd pärlor.
Grefven hade gått in till sig för att hålla siesta. Sedan
Aurores pärlor blifvit sorterade, följde en rådplägning
mellan henne och grefvinnan om ett broderi. Under tiden
kvarsutto Frigga och Valentin vid fönstret.
»Ni sade, att tacksamhetsskulder likna falskt mynt»,
yttrade Frigga, som föresatt sig att åter upptaga ämnet
och därigenom smått plåga Valentin; »hvad menade ni
därmed?»
»Att de se ut för hvad de icke äro.»
»Tror ni således, att tacksamheten är ett tomt ord?»
»Jag anser den vara en bland de flyktigaste af alla
våra känslor. Vi erfara intrycket däraf helt
ögonblickligt ; men i nästa minut är det glömdt. Därför är det
fullkomligt falskt, då man talar om erkänsla för hela lifvet.
Detta strider mot vår mänskliga natur, och det har ännu
icke funnits en människa, som efter dessa stora fordringar
varit tacksam.»
»Det där var en ganska sorglig uppfattning af den
vackraste bland alla våra känslor; ty ni säger därmed, att,
om ni gör mig en stor tjänst, sådan som den ni i dag
bevisat mig, skall jag glömma den och ...»
»Jag bönfaller ...»
»... att ni låter mig tala till slut», inföll Frigga ;
därefter fortfor hon: »Ni räddade min far från att bli
skadad, för att icke säga ihjälslagen. Nåväl, tror ni, att jag
någonsin kan glömma det?»
»I sådant fall har jag gjort mig själf en stor otjänst,
och jag skulle känna mig bra olycklig, om ni ansåge er
stå i en dylik lefnadslång skuld till mig.»
»Skulle min erkänsla göra er olycklig?»
»Ofantligt, emedan jag då visste, det ni betraktade
såsom en plikt att med en dylik känsla tänka på mig och
tvinga ert hjärta till en onaturlighet. Jag måste alltså be- 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
