Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Icke besynnerlig, men nedslagen. Troligen är något
smärtsamt minne fäst vid det där namnet.»
»Mamma, du gråter», utbrast Frigga. »Säg, hvad är
det, som oroar dig?»
»Frågar du det?» Modern såg på dottern, »eller har
ej du förstått, att Melcers förändrade yttre, hans slutna och
sorgsna väsende måste ingifva oro. Ofta, då jag betraktar
honom, förefaller det mig, som det funnits något under
hans sjukdom, hvilket Aurenius förtegat. Melcer har icke
blott lidit af den skada han erhållit vid raset i ruinen, utan
det har varit något allvarsammare, som angripit hans inre.
— Ibland, då mitt öga hvilar på min stackars gosses bleka
ansikte, fattas jag af en förfärlig ångest, då hviskas inom
mig aningar om någon rätt svår pröfning, och jag kan ej
slita tanken från det olyckliga förebud, som Cesars död
innebar.»
Frigga, hvars farhågor för brodern voro ännu större
och mer grundade än grefvinnans, lät likväl icke en skugga
däraf framskymta. Med ömhet sökte hon visa modern, att
denna nu lät skrämma sig af sin egen inbillning.
När grefvinnan slutligen tog god natt af Frigga, talade
hennes ansikte om återvunnet lugn.
Blifven allena i salongen, stod Frigga en lång stund
orörlig. Därpå skakade hon sitt högburna hufvud med en
rörelse, liksom hon befallt all svaghet att vika hädan och
hviskade:
»Ämnas oss en så hård hemsökelse, så höfves ej
klagan, utan då först pröfvas modet. Låt se, att det ej
sviktar inför Herrens tuktan!»
Hon gick med hastiga steg upp till sig.
Inkommen i sina rum afskedade hon sin kammarjungfru,
och sedan denna aflägsnat sig, smög hon ut i den långa
korridorn och stannade lyssnande utanför Melcers rum.
Det var allt tyst. Hon öppnade dörren. — I soffan
satt Melcer med armarna i kors öfver bröstet och tittade
framför sig.
Frigga nalkades brodern och lade sin hand på hans
nedböjda hufvud, sägande helt glädtigt:
»Så tankfull; jag tror, att du slumrat in utan att själf
veta det.»
»Är det du, Frigga!» Melcers blick fästes med ett
frånvarande uttryck på henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
