Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bakom henne stod grefve Harthon, hvilken emellanåt
brukade med egna ögon öfvertyga sig, att tafvelgalleriet
var i det skick han önskade. För den stolte ädlingen
innebar det en njutning att vandra där och öfverräkna,
hvilka af dessa män varit mest utmärkta och gjort
fäderneslandet största hedern.
»Är det du, pappa?» sade Frigga. »Jag såg dig icke, då
jag kom in.»
»Jag stod då i en af fönster fördjupningarna», svarade
grefven.
Han fattade dotterns hand, tilläggande med mild röst:
»Hvarför stannar du alltid framför Joachim Harthons bild?
Hvarje gång vi sammanträffa här, finner jag dig på samma
plats.»
»Därför, att det är något af Guds anda uppenbaradt i
hans ansikte och något af martyr i hans lefnadsöden»,
svarade Frigga. »Jag tycker», tilläde hon med värme, »att
åsynen af detta porträtt manar till högsinta handlingar,
ingifver ädla tänkesätt, på samma gång det där», hon
pekade på det svarta strecket under namnet, »visar huru
oförsonliga både samtid och eftervärld äro.»
»Säg snarare, att det utvisar, huru samvetsgrann hvarje
Harthon varit. Det är den stränga pliktkänslan, som
bestämt, att ett dylikt märke skulle åt efterkommande bära
det sorgliga vittnesbördet, att en medlem af vår släkt varit
nog svag, att glömma, det han var född en Harthon. Det
där betydelsefulla strecket under namnet är icke
tillkommet för att brännmärka en mänsklig svaghet, utan såsom
en varning, hvilken tycks ropa:
»’Varen på er vakt, att ni icke i likhet med mig
glömmen plikten mot er släkt!’»
Grefven släppte Friggas hand och tilläde vemodigt:
»I ungdomsåren spelar inbillningen ofta härskare, och vi
taga då hägringarna af den för verklighet.»
»Men pappa», inföll Frigga lifligt, »den flicka, Joachim
såsom ung älskade, var ju en i allo så utmärkt kvinna, att
till och med hans stolta släkt förvarade hennes bild.»
»Men hon var guldsmedsdotter», svarade grefven. »Om
Joachim varit den siste med namnet Harthon, då hade han
kunnat gå i landsflykt med sin Anna och lefvat obemärkt
i någon vrå af världen. Men Harthonska släkten var på
den tiden stor, och hans far, en utmärkt fältherre, ägde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
