Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kat tillräckligt ondt här i världen och böra nu lämna plats
åt köpmännen, hvilka skola fortsätta det förtryck vi
ut-öfvat.»
Han svängde sig om för att gå; men grefven hejdade
honom. »Det är således i detta rum, i närvaro af våra
förfäder, som bägge mina barn förneka de åsikter, hvilka
gjort medlemmarna af vår släkt förtjänta af sitt
fäderneslands aktning?»
»Jag ägnar dem en så hög grad af beundran, att jag
önskar, att släkten nu skall dö ut», sade Melcer gäckande.
»Tro mig, dess siste manlige ättling känner med sig själf,
att det varit väl, om han ej blifvit född.»
Grefven stod en stund med armarna i kors öfver bröstet
och blickade tigande på Joachims porträtt; därpå vände
han sig till barnen och sade i allvarlig ton: »Må detta
ädla namn slockna ut: men må de sista representanterna
bära det med heder och icke, förledda af nutidens idéer,
förneka det! — Såsom Melcer nu talar, så tänkte en gång
en af edra fränder. Han hade fäst sitt hjärta vid en flicka
utan familj. — Han bjöd henne sitt namn, sin rang, och
hela sitt lif; men hon försköt honom — hon älskade en
annan. Den, som blef honom föredragen, var — en jude.»
»En jude!» utropade Melcer i en ton af förakt.
»Ja; denne grefve Harthons lycklige rival var en jude»f
sade grefven bittert. »Detta visar bäst, att, huru
mycken bildning en ofrälse än tillägnar sig, kVarstannar ändå
i grundtonen af dess själ något rått element. Eller ansen
I möjligt, att en flicka af börd så kunnat förnedra sitt
hjärta? — Den Harthonska stoltheten reste sig också, och
den förödmjukade ädlingen tänkte under flera år i likhet
med dig, Melcer, att bäst vore om familjen utslocknade
med honom. Det föreföll honom såsom om hans böjelse
hade satt en skamfläck på hans sköldemärke; men en
ädlare och honom mer värdig kärlek återförde honom till sig
själf, och han förenade sig därefter med en kvinna, som
visste att ur hans själ utplåna minnet af den blygsel han
känt öfver sig själf. — Och så, min son, hoppas jag det
äfven skall gå med dig.»
Grefven gick. — Frigga och Melcer voro allena.
»Det gifves minnen, som äro verkligt förödmjukande och
icke inbillade som dem min far talade om», sade Melcer.
»Kärleken är en dårskap och kan aldrig bli ett brott. Nej,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
