Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och golfvet. Hon vände sig hastigt om och fick då se, att
hela Valentins högra hand var betäckt af blod.
»Ni blöder!» utropade Frigga och såg på Valentin.
Uttrycket i den blicken förtjänade verkligen att köpas
med blod; man skulle ändå ej betalt det tillräckligt, så
mycket innebar det. I nästa minut var Frigga försvunnen,
och Valentin stödde sin bleka panna mot karmen af den
stol, hvarpå hennes bror satt.
En timme hade förflutit, då man såg Melcer stödd på
Valentins arm, begifva sig från tornet och ned till
löjtnantens rum. Vid frukosten voro hvarken unge grefven eller
Aurenius synliga. Den senare hade låtit säga grefven, att
han var opasslig och om Melcers uteblifvande hette det, att
han åkt bort. Frigga var blek som döden och svarade på
alla frågor om huru hon mådde, att hon var litet ruskig.
Lilies ögon voro röda och buro spår af utgjutna tårar.
Doktorn såg helt betänksam ut.
Efter frukosten skulle alla de gäster, som julat på
Ljungbro, resa därifrån. Det blef också ett fasligt sysslande med
afskedstagningar, påpälsningar o. d. När den sista
släden körde bort från gården, drog Frigga en djup suck och
blickande upp mot himmelen hviskade hon: »Mina arma
föräldrar!»
Hon såg inåt rummet. I soffan satt grefven och
språ-kade med grefvinnan. Vid denna syn störtade tårarna
utför Friggas kinder. Hon vände sig åter bort och blickade
genom tåreslöjan ned till andra byggningen, där hennes
olyckliga broder befann sig.
I detsamma kom prosten ut därifrån och tog vägen upp
till stora byggningen. »Nu!» tänkte Frigga och pressade
händerna mot sitt kväfda bröst.
»Prosten anhåller att få tala vid grefven och
grefvinnan», ljöd betjäntens röst från dörren.
»Han är välkommen», svarade grefven.
Prosten hade af sonen fått det sorgliga uppdraget att säga
grefvens, att Melcer, till följd af den skada i hufvudet han
erhållit, tidtals led af sinnesrubbning, och att han nu
hemsöktes af ett dylikt anfall.
Grefve Harthon liknade en bronsstod, så orörligt var hans
ansikte, så orubblig hans hållning sedan prosten slutat sitt
sorgliga meddelande. Friggas ögon hängde fast vid
faderns ädla ansikte, som fårades af smärta. Han hade bu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
