Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ven i strängarna af Valentins hjärta hade längtan gripit,
och han kände huru rikt på fröjd lifvet kunde vara, men
huru fattigt det var.
Endast en helt kort stund hängaf han sig åt dessa
intryck ; i det nästa ögonblicket högg han sporrarna i hästen
och ilade framåt utan att se till höger eller vänster. Han
märkte icke heller att vid sidan af vägen satt en ung
flicka.
I samma ögonblick hästen flög förbi henne, reste hon
sig och ropade: »Löjtnant Aurenius!»
Genast ryckte Valentin åt sig tyglarna. Hans blick
riktades på den, som ropade honom. Vid hennes åsyn
hoppade han af hästen.
»Fröken, ni här!» sade han. »Det har väl icke händt
något ovanligt medan jag varit frånvarande?»
»Nej ; Melcer har hela dagen legat i dvala och därför ...»
»Vågade ni hämta litet frisk luft», inföll Valentin och
betraktade med deltagande Friggas bleka ansikte. »Ni är
en beundransvärd syster», tilläde han.
»Beundransvärd? Därför, att jag gör min plikt? —
Hvad skall jag då säga om er?» Frigga smålog vemodigt.
»Jag söker endast göra plikten mindre tung för er, och
tro mig, det skulle en hvar i mitt ställe göra.»
»Det betviflar jag, men det var hvarken för att hämta
frisk luft eller för att tala om er och mig, som jag lämnade
Melcer, då ni var frånvarande, utan därför, att jag har en
bön till er.»
»Hvarje sådan skall det bli mig kärt att uppfylla.»
»Tack!» Frigga böjde på hufvudet. »Ni har talat
en-skildt med de främmande läkarne; inneburo deras ord
något, som kan gifva hopp om Melcers tillfrisknande?»
»Om de gifvit minsta hopp, hade fröken äfven blifvit den
första, som fått del däraf.»
»Det gifves likväl två domar, som läkare kunna uttala
öfver min bror; hvilkendera af dem fällde de?»
»Den minst hemska.»
»Döden således.»
Frigga stannade. Hon bleknade så, att Valentin helt
förskräckt fattade hennes händer, sägande:
»Är det då alltid mitt öde att tillskynda er de bittraste
smärtorna!»
»Icke att tillskynda, men att dela dem med mig», hviska-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
