- Project Runeberg -  Börd och bildning /
39

(1913) [MARC] Author: Marie Sophie Schwartz
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 2 ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

var icke härom frågan handlade, utan om att ni på senare
tider skämt bort oss med att säga: farväl, nu måste jag
fara bort på ett par dagar. — Men ni har rätt och jag
orätt, som gör anspråk på en vänlighet, den ni icke känner
behof af att visa.» Frigga böjde sig djupt ned öfver
broderiet. Hon sydde flitigt.

En stund hvilade Valentins ögon på henne, under det
han häftigt skiftade färg; därefter sade han hastigt:
»Till-gif, om mina ord ha sårat!»

»De ha endast ökat det smärtsamma i ert uppförande.
— Men hvarför tala därom! — Ni har därmed sagt, att
ni icke längre betraktar mig som er vän.»

»Var försiktig! Edra förebråelser innebära en stor fara.
Jag kunde frestas att än en gång resa bort för att få höra
dem.»

»Och förnärma vännen?»

»Jag har ej velat förnärma någon; jag reste därför, att
jag var sjuk.»

»Sjuk?» upprepade Frigga och såg upp.

»Ja!» Valentin smålog sorgset. »Och nu, fröken, af
nåd, icke ett ord mera om den här saken; jag bönfaller
därom! Räck mig er hand till försoning och säg mig ett
vänligt välkommen! Det skulle göra min själ godt att
höra. Hvem vet», tilläde han, »om jag någonsin skall höra
det mer från edra läppar?»

»Skulle väl er plötsliga afresa och långa bortovaro ha
smärtat mig, om ni icke vore välkommen hem igen?» sade

Frigga och räckte honom handen.

»Ni sade hem. — Icke är det mitt hem, det är ert.»

»Skall ni nu åter vara bitter?»

Valentin slöt hennes hand i sin med de orden: »Har
jag varit det, så härflyter det däraf, att, då vi tro oss som
starkast, sviker oss vår styrka, och vi upptäcka helt
plötsligt, att vi öfverskattat våra krafter.» — Han gick ifrån
henne och satte sig hos grefvinnan.

Frigga hade vid hans sista ord blifvit mycket blek. Ett
par minuter följde hon honom med ögonen; därefter böjde
hon sig åter ned öfver arbetet och tänkte: »Det är förbi
med hvad som varit. Denna resa kommer att efterträdas
af en ännu längre.»

Något senare bad grefvinnan henne sjunga; men Frigga
förklarade, att hon ej var vid röst. Valentin såg på henne,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 15:18:03 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mssbob/0199.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free