Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trappan, och tjänaren skyndade att öppna den. De
inträdde i ett vackert entrérum och därifrån i ett stort rum,,
hvars möblering var densamma som i Jacob Levitains
familjerum. Man skulle varit frestad att antaga, att tiden
stått still, och att man ännu skref 1792.
Det såg ut, som hade det gamla huset, hvilket blifvit
förvandladt till ett storartadt palats, vid denna förvandling
likväl bibehållit detta rum oförändradt.
Elias gick fram till ottomanen, satte sig där sägande:
»Det är trettioåtta år sedan jag en oktoberafton satt
där vid spiseln», — han pekade på vrån mellan ottomanen
och kaminen. — »Jag var då endast en gosse. — Här hölls
familjeråd. — Vi voro tre bröder. Min fader hade
sammankallat oss för att säga, att vi borde draga bort från
ett land, som skakades i sina grundvalar. — Mina bröder
lydde hans vilja. De reste till andra kuster. — Den
äldste begaf sig till England. Din fader, Israel, beslöt att gå
till norden. — Jag stannade för att med min far dela
farorna. Jag blef således den, som mottog hans sista ord och
sista suck.»
Elias tystnade och stödde hufvudet mot handen, liksom
öfverlämnande sig åt sina minnen. Efter en stund lyfte
han åter upp hufvudet och återtog:
»Många hafva de lidanden varit, som sedan dess gått
härjande öfver mitt lif och utvecklat mig till hvad jag i
denna stund är. De ha sköflat mitt inre, och jag har
bibehållit endast en enda känsla oförändrad sådan den då
var, nämligen min varma kärlek till Abrahams Gud och
hans folk, och därför anser jag det som en synd, att juden
lefver i de riken, där de bestående lagarna åsyfta hans
för-därf genom hämmandet af all ädlare utveckling, — det är
att frivilligt inviga sitt folk åt förnedringen.»
»Detta kan jag icke medgifva», sade Israel, »ty i de
flesta länder äro judarna blott tolererade, och det är på
högst få ställen de blifvit emanciperade. Om nu alla
öfver-flyttade till de länder, där de äro fria, skulle dessa bli
öfver-befolkade, och däraf uppstode möjligen det onda, att man
återigen, för att icke se sig öfversvämmad af judar,
från-toge dem de fördelar de vunnit. — En annan utväg måste
således tillgripas, för att ernå det mål, hvartill hvarje för
sina trosförvandters lycka arbetande jude måste sträfva.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
