Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Detta bjuder mig min plikt, ifall det står i min
förmåga; men för att ni skall kunna understödja mina
bemödanden, måste ni tillåta, att jag äfven på annat sätt
bistår er. — Ni är en främling här, — jag åter har vistats
i Frankrike några år. — Ni är utan bekanta, utan
relationer, jag har båda delarna. — Tillåt nu, att jag
begagnar dessa till er förmån!»
»Jag tackar er, och när min dotter en dag blir bättre,
skall jag äfven göra bruk af er godhet och bedja er skaffa
mig elever i engelska, italienska och tyska. Nu är jag
fjättrad vid hennes sjukläger, och om ni vore kvinna,
skulle jag bedja er tills vidare skaffa mig något
handarbete.»
Här afbrötos de utaf en lätt knackning på dörren. Det
var värdinnan. Hon hade ett bref till madame Moulin,
som blifvit lämnadt hos portvakten. Något öfverraskad.
betraktade madame Moulin stilen. Den var henne
fullkomligt obekant. Hon vände sig till doktorn med en
ursäkt, hvarefter hon bröt förseglingen. Omslaget inneslöt
en sedel på tusen francs, och ett bref af följande lydelse:
»En vän till monsieur Moulin, som fått sig bekant, att
hans änka uppehåller sig i Paris, tar sig friheten
öfver-sända inneliggande 1,000 francs. Han hoppas att rätt
snart personligen få göra bekantskap med sin aflidne väns
maka och barn.»
Israel hade, under det madame Moulin ögnade igenom
dessa rader, betraktat den sjuka, som i feberyrseln, stund
efter annan, uttalade några osammanhängande ord.
Madame Moulin vände sig till Israel sägande: »Herr
doktor, känner ni denna stil?»
Hon räckte honom kuvertet.
»Icke som jag kan erinra mig», försäkrade han.
»Och ni har icke heller någon kunskap om hvad detta
omslag inneslutit?»
»Nej, madame, jag är fullkomligt främmande därför»,
sade Israel med en ton, som bevisade sanningen af hans
ord.
»Då är det en oförklarlig försynens skickelse»,
hviska-de madame Moulin. »Huru kunde jag ett ögonblick
misströsta ! Jag borde hafva kommit ihåg, att Herren aldrig
öfvergifver dem, som förtrösta på honom.» Madame
Moulin räckte Israel brefvet och visade honom sedeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
