Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En ovanligt vacker höstdag, då Gabrielle lämnade
hemmet, hade hon känt sig litet illamående, men ej sagt ett
ord därom för modern, emedan hon trodde, att det skulle
bli bättre fram på dagen.
Efter att en half timme hafva läst med sina elever,
måste hon likväl upphöra därmed och återvända hem.
Modern var borta och Gabrielle lutade sig på soffan,
ett rof för häftiga smärtor i hufvudet. Efter en stunds
förlopp ringde det på tamburklockan. Med mycken
ansträngning reste sig Gabrielle för att gå och öppna. I
samma ögonblick dörren gick upp, susade det för öronen på
den unga flickan, och allt omkring henne insveptes i
mörker. Hon fattade häftigt tag i ena dörrposten för att icke
falla.
»Gabrielle, hvad har händt, huru är det?» frågade en
orolig röst och någon omfattade och uppehöll henne.
Gabrielle förmådde icke svara. Hon kände, att någon
bar henne in och lade henne på soffan; men hon ägde ej
kraft att röra ens ett finger.
»I himlens namn, Gabrielle, tala!» bad Abraham och
fuktade hennes tinningar med vatten.
Endast några sekunder varade vanmakten, och hon
öppnade ögonen. Lutad öfver henne stod Abraham, blek
som döden.
Sedan hon druckit några droppar vatten kände Gabrielle
sig bättre. Abraham bestormade henne med frågor, fulla
af oro, och ville nödvändigt skynda efter läkare.
Gabrielle förklarade, att hon en längre tid lidit af
huf-vudvärk, och att hon nog skulle bli bra utan doktor om
hon hölle sig hemma ett par dagar. Abraham lugnades
dock ej af denna försäkring, utan sade: »Ni är sjuk; jag
går att uppsöka er mor.»
»Hon är strax hemma», inföll Gabrielle, »och jag ber
er, Abraham, att icke göra mig ledsen med er oro. Jag
har varit tillräckligt sorgsen en lång tid bortåt utan att
behöfva någon tillökning.»
»Och öfver hvad har ni varit ledsen?»
»Det kan jag icke säga.»
Gabrielle lutade sitt hufvud mot kudden. Något
liknande tårar glimmade i hennes ögon.
Abraham satt tyst ett ögonblick; därefter återtog han :
»Ni har således icke mer något förtroende till mig. Är det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
