Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Och hvilken är då denna motgång?» frågade Judith
orolig.
»Densamma som förstört din makes lif: kärleken till en
kristen flicka», svarade Elias och lämnade hastigt rummet.
Då Judith blef allena, knäppte hon händerna samman
öfver bröstet och stammade:
»Gud, varkunna dig öfver mig och mitt arma barn!
Förlåt, att han så syndat inför dig, min Herre.»
Efter denna korta, med djup andakt framstammade bön
tog hon vägen upp till sonens rum. Hon fann dörren
stängd, och hennes försök att förmå honom öppna
förblef-vo fruktlösa. Den vid dörren lyssnande och bedjande
modern hörde ljudet af hans steg där inne. Hon hörde, huru
han i rastlös oro gick af och an; men han förblef döf för
hennes rop.
Morgonen därpå helt tidigt lämnade han sina rum och
gick bort, tagande vägen till rue de 1’Ecole de Médecine.
Madame Moulin var just nyss klädd, då Abraham inträdde
till henne. Vid hans åsyn ryggade hon tillbaka, förskräckt
öfver den förändring hans yttre undergått. Ansiktet var
blekt, blicken stirrande, håret oordnadt, och det hela
utvisade ett lidande, som, likt en förödande storm, dragit
hän öfver hans inre.
»Abraham, är ni sjuk?» yttrade madame Moulin, hvars
ögon buro spår af nyss utgjutna tårar.
»Ja, till själen», svarade Abraham med en djup suck;
»men det är icke värdt att tala därom. Det slag, som
drabbat mig, har förkrossat mitt hjärta. Att jag lefver,
förstår jag icke själf. — Lif vet är mig en börda; men icke
skall Gabrielle eller mina föräldrar träffas af det bittra
medvetandet, att jag icke förmått uthärda det. Och likväl
skulle detta inträffa, i fall jag kvarstannade i Frankrike.
Jag är därför kommen att bjuda er farväl innan jag reser.»
Han fattade madame Moulins hand och stammade: »Haf
tack för den lycka jag njutit; haf tack för alla de stunder
af ren och verklig fröjd er moderliga tillgifvenhet skänkt
mig, och tänk med välvilja på den, som skulle varit stolt
och lycklig att få nämna er moder! Förlåt, att jag varit
en orsak till bitter sorg.»
»Hvart ämnar ni er?» frågade madame Moulin mildt.
»Till Alger. — Jag ämnar gå i krigstjänst. — Döden,
som jag ej vågar söka här hemma, skall måhända träffa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
