Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som för Gabrielles klara blick föreföll som ett svepskälr
bakom hvilket han ville dölja rätta orsaken till sin
närvaro i guvernantens rum.
Samma afton förde grefve Ernfrid själf talet på poesi
och åtskilliga skalder. Arthurs lifliga och något
förhastade yttrande öfver ett par utmärkta tyska poeter förmådde
Gabrielle att uppträda såsom försvarare. Hon yttrade sig
med en värme, som utvisade, att hon nu kommit in på
ett ämne, som lifligt intresserade henne.
Lilie såg undrande på sin dotters lärarinna, hvilken
nu yttrade sig på ett sätt, som öfversteg Lilies tankars
flykt. Tillbakalutad i en emma satt Ernfrid, blickande
nästan dystert på Gabrielle. När hon tystnade uppstod
en paus.
Ernfrid bröt tystnaden:
»Efter mamsell Moulin tyckes vara bekant med olika
länders poesi, torde ni kunna upplysa mig om, hvilken
fransk skald, som författat denna strof?» — Ernfrid tog
upp ett papper. — »Jag har skrifvit af den ur en bok, och
det skulle göra mig ett nöje att känna författaren.»
Under det Ernfrid något långsamt, men med klar röst
läste den afskrifna versen, hade Gabrielle lutat sig
djupare öfver sitt broderi. Den ena purpurflamman drog efter
den andra öfver hennes kinder, och en stor förlägenhet
återspeglades på hennes ansikte.
Stund efter annan hade Ernfrid kastat en pröfvande
blick på henne för att utröna verkan af läsningen. När
han slutat, sade han helt lugn: »Känner ni igen dessa
verser?»
»Ja, herr grefve», svarade Gabrielle, för hvilken en
osanning var motbjudande.
»Då vet ni äfven författarens namn?»
»Han hör till dem som ej äga något sådant.»
»Möjligt, att han ännu ej vunnit ett, men det vore
emellertid intressant att lära känna det Vill ni ej namngifva
honom?»
Gabrielle såg hastigt upp. Hon mötte Ernfrids blick,
som i detta nu förlorat sitt kalla och stränga uttryck.
»De där verserna, herr grefve, äro okända inom den
litterära världen. De hafva ännu ej blifvit tryckta och...»
»Ni förstår icke, huru jag lärt känna dem?» Ernfrid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
