Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Och hvarför?» frågade Gabrielle.
»Därför, att ni måste kvarstanna.»
»Måste jag? Herr grefve ni glömmer, att jag blifvit
afskedad!»
»Jag har ingenting glömt. — Var god och sätt er här,
så skall jag förklara mig! Hade ni behagat mig, hade
jag känt, att ni förmått besegra min motvilja för er, så
skulle det aldrig fallit mig in att för min dotter behålla
en fransysk katolsk lärarinna. Jag skulle då alltid
befarat, att min sympati för er vilseledt mitt omdöme. — Nu
åter — står min personliga obenägenhet för er kvar. Jag
kan icke vara partisk, endast rättvis. Jag har funnit,
att min dotters uppfostran ej kan vara anförtrodd i bättre
händer, och därför måste ni stanna på er plats.»
»Ehuru tacksam för detta erkännande, tror jag mig likväl
icke böra kvarblifva i detta hus, där fadern till min discipel
är i en fiendtlig ställning till mig och med misstrogna ögon
följer mina steg. Detta, herr grefve, skall ovillkorligen leda
till uppträden, sådana som dem vi redan haft oss emellan.»
Ernfrid reste sig upp och kom fram till Gabrielle, som
förblifvit stående.
»Med de fiendtliga utfallen, mamsell Moulin, är det slut»,
sade han. »Då jag för er erkänt, att personlig
obenägenhet legat till grund för dem, har jag äfven afväpnat mig
själf. — Jag är för mycket adelsman att uppföra mig illa
mot en fiende, som på mitt hedersord om stillestånd vistas
i min närhet. — Ni säger, att jag misstror er. — Jag
har gjort det, men nu äro alla mina tvifvel om redligheten
i er karaktär försvunna och jag hyser ett oinskränkt
förtroende till er. Det är nu jag, som ber: öfvergif ej min
dotter/»
Ernfrid räckte Gabrielle handen, bifogande:
»Ni har segrat, då ni förmått mig icke allenast att
återtaga, hvad jag en gång sagt, utan, hvad än mera är,
erkänna, att det var förhastadt, och därjämte bedja er
glömma mitt forna uppförande. Detta är en seger, den ej
någon före er vunnit öfver mig; ni skall icke missbruka den,
ni skall kvarstanna.»
»Må ske, herr grefve!» svarade Gabrielle, och räckte
honom handen, hvarefter hon bjöd honom god natt och
af-lägsnade sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
