Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elvira hade om natten häftigt insjuknat ganska
betänkligt. Flera läkare efterskickades genast, men anträffades
icke. Ernfrid var den första, som infann sig hos sitt sjuka
barn. Gabrielle hade genast vid underrättelsen om
Elviras illamående låtit därom tillsäga föräldrarna.
Lilie kom instörtande till den af plågor gråtande
flickan, under det hon i hej dlös smärta kastade sig öfver
henne, utropande: »Mitt barn, mitt barn!»
»Lilie», sade Ernfrid strängt, »om du vill stanna hos
Elvira, måste du vara lugn.»
Gabrielle sökte äfven med några bevekande ord bringa
henne till sans och lyckades äfven så, att Lilie hejdade de
häftigaste utbrotten af sin ångest.
Gabrielle trodde sig igenkänna symtomen af den feber,
som en tid härjat bland godsets underlydande, och
anlitade nu alla de medel hon kände, som läkarne brukade
använda vid dylika fall. Slutligen, efter en dag af ångest,
kom en af de tillkallade läkarne. Hela natten vakade
föräldrarna, Gabrielle och doktorn. På morgonen bad
doktorn att få tala vid föräldrarna, emedan han ansåg för sin
plikt att förbereda dem på möjligheten af en sorglig
utgång af sjukdomen.
Ernfrid åhörde domen med kallsvetten på pannan, och
Lilie skrek alldeles utom sig: »Hon skall dö, den arma
lilla! Se där Guds straff för det man ville skilja henne
från mig och från den väg, som leder till himmelriket!»
Lilie föll i konvulsioner. Ernfrid hade ej deltagande
för henne, utan bad läkaren taga vård om grefvinnan,
hvarpå han återvände in till Elvira.
»Hvar är mamsell Moulin?» frågade grefven sköterskan
då han ej fann Gabrielle hos sin dotter.
»Hon lämnade just nu rummet; det var en resande, som
sökte henne», blef svaret.
Några ögonblick därefter återinträdde Gabrielle; men
hon var ej ensam. En man om några och trettio år
åt-följ de henne.
Vid första ögonkastet såg man, att han var jude.
Ernfrid, som knäböjde vid sitt kvidande barns sjuksäng,
reste sig hastigt upp.
»Gud själf har sändt er hit, bäste Israel», sade
Gabrielle till främlingen. »Rädda detta barn, och ni räddar
mer än mitt lif!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
