Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
timmes vila innan han började. Framför Wilsons port stod
Roxy med en på platsen tillverkad barnvagn, i vilken hennes
två skyddslingar sutto, en i vardera ändan av vagnen,
tittande på varandra. Av Roxys tal kunde en främling
ha väntat, att hon skulle vara svart, men det var hon ej.
Blott en sextondel i henne var svart, och den
sextondelen syntes ej. Hon var majestätisk i både form och
kroppslängd, hennes sätt att föra sig var imponerande och
påminde om en staty, hennes gester och rörelser utmärktes
av ett visst nobelt och ståtligt behag. Hennes hy var mycket
ljus, med hälsans rosenglöd på kinderna, hennes ansikte var
fullt av karaktär och uttryck, hennes ögon voro bruna och
klara, och hon hade en rikedom av fint, mjukt hår, som
också var brunt, men denna sista omständighet kunde man
ej iakttaga, enär hennes huvud var omvirat med en brokig
näsduk, som dolde hennes hårmassor. Hennes ansikte var
välformat, intelligent och täckt — ja, till och med skönt.
Hon hade ett ogenerat, självsäkert sätt att uppträda —
då hon var bland sin egen kast — och riktigt högdragna
fasoner därjämte, men naturligtvis var hon ödmjuk och
undfallande nog bland vita.
I alla tänkbara avseenden var Roxy lika vit som någon,
men den enda sextondel i henne som var svart vann
överhand över de andra femton delarna och stämplade henne
som neger. Hon var slavinna och kunde säljas som sådana.
Hennes barn var till trettioen trettiotvådelar vit, och han
var också slav, samt, enligt uppfattningen i lag och sed,
neger. Han hade blå ögon och ljusa lockar liksom sin
vita kamrat, men till och med fadern till det vita barnet
kunde skilja de båda gossarna åt — hur litet han än hade
att göra med dem — på deras klädsel, ty den vita babyn
var klädd i mjukt, vackert musslin och bar ett halsband
av korall, under det att den andre endast bar en grov
säckvävsskjorta, som knappt räckte den till knäna, och intet
smycke alls.
Det vita barnets namn var Thomas à Becket Driscoll;
det andras Valet de Chambre utan tillnamn: slavar hade ej
privilegiet att bära ett sådant. Roxana hade hört den frasen
någonstans: välljudet i den hade behagat hennes öra, och
som hon trodde det vara ett namn, belastade hon sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
