Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hokus-pokus! — lungorna fyllas och utstöta ögonblickligen
ett skrik, ett tjut eller ett vrål som spräcker det lyssnande
örat och narrar dess ägare att säga ord, som inte skulle
passa bra ihop med en helgongloria, om han hade någon.
Barnet Tom klöste var och en, som kom inom räckhåll
för hans naglar, och slog var och en, som han kunde nå med
sin skallra. Han skrek efter vatten tills han fick det,
varpå han kastade mugg och alltsammans på golvet och skrek
efter mer. Man föll undan för alla hans nycker, hur
tröttsamma och ägnade att driva folk till förtvivlan de än
kunde vara; han tilläts äta allt vad han ville, särskilt saker,
som skaffade honom ont i magen.
När han kom så långt och var gammal nog att börja
stulta omkring och uttala rådbråkade ord samt få ett begrepp
om vad hans händer kunde användas till, blev han en
mer fullkomlig landsplåga än någonsin. Roxy fick ingen ro,
så länge han var vaken. Han kunde skrika efter vad som
helst och allt som han såg, helt enkelt ropande: Vill’at
(»jag vill ha det»), vilket var en befallning. När man
så gav honom det, skrek han rasande och slog bort det med
händerna: »Vill int’ ha’t!» — för att samma ögonblick det
var borta sätta i med vilda skrän: »Vill’at! Vill’at!» så
att Roxy måste bevinga sina steg för att skaffa det tillbaka till
honom innan han fick tid att sätta i verket sitt uppsåt att
falla i konvulsioner för den sakens skull.
Vad han föredrog framför allting annat, var koltängerna
vid eldstaden. Detta var emedan hans »far» förbjudit
honom att handskas med dem för att han ej skulle använda
dem att slå sönder fönster och möbler med dem. Så fort
Roxy vände ryggen till, stultade han i väg till dem och
sade: »Tycker om det!» sneglande åt sidan för att se, om
Roxy märkte något; så: »Vill’at» och en ny snegling,
så, med åter en spejande blick, »Ja’ tar den» — och bytet
var hans. Nästa ögonblick var den tunga tången lyftad
i vädret; ögonblicket därpå kom det en skräll och ett skrik,
och katten gav sig i väg på tre ben för att träffa någon
bekant; Roxy kom just lagom för att få se en lampa eller
ett fönster gå ohjälpligt i kras.
Tom fick alla smekningar; Chambers fick inga. Tom
fick alla läckerheter, Chambers fick masgröt och mjölk och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
