Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jäg tycker inte så illa om dej nu, men jag har hatat
dej inte så litet under många år — å’ de’ skulle vem som
helst ha gjort. Bytte jag inte bort dej kanske, å’ gav dej
en god familj å’ en gott namn, å’ gjorde dej till en vit
herreman å’ rik, med stadskläder att sätta på dej — å’
va’ fick ja’ för de’? Du föraktade mej hela tiden å’ höll
alltid på me’ å’ säja gemena, elaka saker åt mej så folk
hörde’t, å’ kunde aldrig låta mej glömma, att jag va’ en
nigger, å’ — å’ —, — å’ — —»
Hon började snyfta och sjönk ihop. Tom sade:
»Men du vet ju, att jag inte visste, att du var min mor,
och dessutom — — —»
»Nå, vi ska’ inte bry oss om de’ nu, låt de’ vara. Jag
ska’ glömma’t.» Men så tilläde hon hotande. »Och laga,
så att jag aldrig börjar komma ihåg de’ igen, för då skall
de’ gå dej illa, de’ säjer ja’ dej!»
Då de skildes åt, sade Tom med det mest övertalande
tonfall han kunde åstadkomma:
»Mamma, har du något emot att säga mig, vem min
far var?»
Han hade trott, att han kom med en fråga, som skulle
göra henne förlägen. Han misstog sig. Roxy rätade på sig
med en stolt kastning av huvudet och sade:
»Om jag har något emot att säja dej de’? Nej, visst
inte. Du har ingen orsak att skämmas över far din, de’
kan jag säja dej. Han var av bästa sorten i den här sta’n
— gammal Virginiasläkt. Från en av de första familjerna
var han. Precis lika fin släkt som Driscolls och Howards,
när dom stod som högst.» Hon antog en, om möjligt, ännu
stoltare min och tilläde med eftertryck: »Minns du överste
Cecil Bureigh Essex, som dog samma år som din unge
herre Tom Driscolls far dog, å’ minns du, hur alla
frimurarna å’ Odd Fellers å’ kyrkförsamlingarna drog ut å’ gav
honom den största begravning di sett här i sta’n? Den
mannen var det.»
Under intrycket av hennes stolta välvilja mot sonen
återvände flydda dagars behag till henne, och hennes gestalt
antog en ståtlig värdighet, som kunde sägas hava anstått
en drottning, ifall hennes omgivning varit litet mera
anpassad till den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
