Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elvte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nå, för att fatta mig kort, så var kniven skuld till
alltsammans. En infödd tjänare smög sig in i vårt rum i
palatset under natten för att döda oss och stjäla kniven utan
tvivel, emedan inläggningarna på skidan representerade en
förmögenhet. Luigi hade den under sin huvudkudde; vi lågo
i samma säng och hade en svag nattlampa brinnande. Jag
sov, men Luigi var vaken och tyckte, att han kunde urskilja
en otydlig gestalt, som närmade sig sängen. Han drog kniven
ur slidan och höll sig beredd; han var ej besvärad av några
snärjande täcken, ty det var hett, och vi hade inga. Plötsligt
reste sig den där infödingen upp vid sidan av sängen och
lutade sig över mig med sin högra hand lyftad och en dolk
i den, riktad mot min strupe, men Luigi fick tag i hans
handlove, drog honom ned och drev sin egen kniv i halsen
på mannen. Det är hela historien.»
Wilson och Tom drogo ett par djupa andetag, och sedan
de allesammans talat en stund om den hemska tilldragelsen
sade Wilson, i det han fattade Toms hand:
»Hör ni, Tom, jag har aldrig sett på edra händer, hur
det nu kommer sig; kanske har ni några tvivelaktiga små
hemligheter, som — — men vad nu då?»
Tom hade ryckt undan handen och såg icke så litet
förvirrad ut.
»Se, han rodnar riktigt!», sade Luigi.
Tom kastade en ful blick på honom och svarade skarpt:
»Nå, om så vore, så är det inte emedan jag är en
mördare!» Luigis mörka ansikte blossade upp, men innan han
hunnit säga något eller röra sig, fortsatte Tom med ängslig
brådska: »Ack, jag ber tusen gånger om ursäkt. Det
menade jag icke, det kom fram innan jag hann tänka, och
jag är mycket, mycket ledsen — ni måste förlåta mig!»
Wilson kom till undsättning och slätade över det hela
så gott han kunde, och lyckades i själva verket
fullständigt, vad tvillingarna beträffar, ty de voro mera ledsna över
den förolämpning, som drabbat honom genom hans gästs
utbrott av dåligt uppförande än över den skymf, som
tillfogats Luigi. Men framgången var ej så fullkomlig beträffande
den felande. Tom försökte visa sig som vanligt och skapade
sig rätt bra, men i grund och botten kände han sig
förbittrad gentemot de tre personer, som bevittnat uppträdet: i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
