Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efterhärmande tre väldiga hurrarop, under det att intet ljud gick
över hans läppar. Han började upprörd och glad resonera
med sig själv, men litet emellanåt utbragte han åter en
annan rad tysta hurrarop.
Han sade till sig själv: »Jag har fått förmögenheten
tillbaka, men jag skall ej låta någon märka, att jag vet av
det. Och den här gången skall jag hålla fast vid den. Jag
skall ej utsätta mig för några flera risker. Jag skall icke
spela mera, icke dricka mera, emedan — ja, emedan jag
skall låta bli att gå där något sådant bedrivs hädanefter.
Det är säkra vägen, och enda säkra vägen; jag borde ha
tänkt på det förut — ja, om jag haft lust, förstås. Men nu
— o, min själ, har jag inte haft en riktig läxa, och jag
skall aldrig mer utsätta mig för något sådant. Aldrig i livet.
O, du min milde! I morse försökte jag övertyga mig själv
om att jag skulle kunna få honom god igen utan allt för
mycket besvär, men sedan dess har jag hela tiden blivit allt
mer och mer nedslagen och misströstande. Om han säger
mig något om det här, så är det bra, men gör han det
inte, så låtsas jag ingenting veta. Jag — ja, jag skulle ha
lust att tala om det för Pundhuvud-Wilson, men — nej:
jag skall tänka på den saken, kanske bör jag inte göra det.»
Så surrade han i väg med ett tyst hurra till och sade: »Jag
är omvänd, och den här gången skall jag förbli det, det
är säkert!»
Han skulle just sluta med en sista, väldigt, tyst
demonstration, då han plötsligen kom ihåg, att Wilson gjort det
omöjligt för honom att pantsätta eller sälja den indiska kniven
och att han åter var i fruktansvärd fara för att bliva avslöjad
av sina fordringsägare tack vare den omständigheten. Hans
fröjd sjönk alldeles ihop och han vände sig stapplande mot
dörren, jämrande sig och klagande över sitt bittra öde. Han
släpade sig uppför trappan och satt länge i bittra tankar
uppe i sitt rum, förtvivlad och över sig given, med Luigis
indiska dolk som text för del hela. Till sist suckade han
och sade:
»När jag trodde, att de här ädelstenarna voro glasbitar
och elfenbenet bara vanligt ben, hade saken intet intresse
för mig, emedan den inte hade något värde och inte kunde
hjälpa mig ut ur de här bekymren. Men nu — å, nu är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
