Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sjuttonde kapitlet
- Adertonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bröderna drogo sig helt och hållet tillbaka från allt
umgänge och skötte om sin förödmjukelse för sig själva. De
undveko folk och togo motion utomhus endast sent på
kvällarna, när gatorna voro övergivna.
*
ADERTONDE KAPITLET.
Tacksamhet och förräderi äro bara de
två yttersta leden i samma procession.
Ni har sett allt vad som är värt att stanna
och se av den, då musiken och de granna
funktionärerna ha passerat. — Ur
Pundhuvud-Wilsons tänkebok.
Fredagen efter valet regnade det i S:t Louis. Det
regnade hela dagen och regnade häftigt som om skurarna
försökt göra sitt bästa för att tvätta denna nedsotade stad vit,
naturligtvis utan att lyckas. Inemot midnatt kom Tom Driscoll
hem från teatern i det våldsamma störtregnet, slog ihop sitt
paraply och öppnade porten, men då han skulle stänga den,
fann han en annan person i färd med att tränga sig in —
utan tvivel en annan hyresgäst; denne person stängde dörren
och trampade efter Tom uppför trapporna. Tom fann sitt
rum mörkt och steg in samt vred upp gasen. När han
sakta visslande vände sig om, såg han ryggsidan av en man.
Mannen stängde och låste hans dörr för honom. Hans
vissling dog bort och han kände sig orolig. Mannen vände
sig om — en lumphög av trasiga gamla kläder, genomblötta
och drypande av regn, och visade ett svart ansikte under
en gammal slokhatt. Tom blev skrämd. Han försökte befalla
mannen att ge sig i väg, men orden vägrade att komma, och
den andre mannen fick tala först. Han sade med låg röst:
»Håll dig stilla! Jag är din mor!»
Tom sjönk ihop på en stol och flämtade:
»Det var lågt och uselt av mig — jag vet det; men
jag menade väl, det gjorde jag verkligen — det kan jag
svära på.»
Roxana stod en stund och blickade stum ned på honom,
under det att han vred sig av skam och fortsatte med sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 17:33:03 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/mtedn/0113.html
