- Project Runeberg -  En droppe negerblod : Kriminalhistoria /
114

(1919) [MARC] Author: Mark Twain
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adertonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

yankee å’ inte vidare vacker, å’ hon fatta’ hat te mej me’
samma, så att de skicka mej ut till niggerkvarteret
tillsammans me’ de vanliga åkerarbetarna. Den kvinnan va’ inte nöjd
ens me’ de’, utan hon satte opp uppsyningsmannen mot mej,
så svartsjuk å’ hätsk va’ hon, å’ uppsyningsmannen han
körde ut mej före dagningen på mornarna å’ drev mej att
arbeta hela da’n lång så länge de’ fanns någe’ ljus å’ se
vid, å’ många piskslag har ja’ fått emedan ja’ inte kunde arbeta
i kapp med de starkaste. Den där uppsyningsmannen var
en yankee också, från New Englan’, å’ varenda en söderut
kan säja dej va’ de’ betyder. Dom vet hur dom ska’ kunna
köra en slav te’ döds, å’ dom förstår sej på å piska niggrer
också — piska dom, tills deras ryggar ä’ fulla me’ svullna
ränder som ett tvättbord. I första början sa’ husbond’ ett
gott ord för mej te’ uppsyningsmannen, men de’ var illa
för mej, för frun hon fick reda på’t, å’ se’n fick ja’ smaka
piskan vareviga stund — de’ fanns ingen barmhärtighet för
mej inte.»

Toms hjärta var i lågor — av ilska mot plantageägarens
hustru, och han sade för sig själv: »Om inte den tokan lagt
sig i saken, skulle alltsammans ha gått bra.» Han tillade en
djup och bitter förbannelse mot henne.

Uttrycket av denna känsla stod tydligt skrivet i hans
ansikte och visade sig tydligt för Roxana vid det vita skenet
av en blixt, som förvandlade skymningen i rummet till
bländande ljus just i det ögonblicket. Hon var nöjd med det —
nöjd och tacksam, ty visade icke det uttrycket, att hennes
barn var i stånd att sörja över sin mors oförrätter och känna
harm mot hennes förföljare? — något, som hon tvivlade på
Men denna stråle av lycka var blott en glimt, som gick ut
igen och lämnade hennes sinne mörkt, ty hon sade till sig
själv: »Han sålde mej nedåt floden — han kan inte känna
nå’t för nå’n människa längre — de’ går över å’ ä’ förbi.» Så
började hon sin berättelse igen.

»För tio da’r se’n eller så sa’ ja’ te mej själv, att ja’
inte kunde hålla ut många veckor te’, så utpinad va’ ja’ åv
de’ gräsliga arbetet å’ piskningen, å’ så modfälld å’ olycklig
va’ ja’. Å’ ingenting brydde ja’ mej om heller — livet va’
ingenting värt, om ja’ skulle fortsätta på de’ viset. Nå, när
en ä’ vid så’nt sinnelag, va’ bryr en sej då om va’ en gör?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:33:03 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mtedn/0115.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free