Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och hon borde vara tacksamma mot tvillingarna för att de
gjort dem rika, men med det talet hade han väckt hennes raseri
till den grad, att han aldrig mer vågade slå an den strängen.
Hon sade, att den gamle domaren behandlat hennes barn
tusen gånger bättre än han förtjänat och aldrig visat henne
någon ovänlighet i hela sitt liv, och därför hatade hon dessa
utländska djävlar, som mördat honom, och skulle aldrig kunna
sova lugn innan hon sett dem hängda för det. Nu hade
hon kommit för att höra på rannsakningen och tänkte skrika
ett riktigt »hurå» vid domen, om också häradsrätten dömde
henne till ett års fängelse för det. Hon knyckte på sitt
turbanprydda huvud och sade: »När den domen kommer,
ska’ ja’ ta ner taket, de’ lovar ja’ dej.»
Pembroke Howard utvecklade i korthet grunderna för
åtalet. Han sade, att han genom en kedja indicier skulle
bevisa, utan någon brist på bindande sammanhang på något
ställe, att huvudfången inför domstolen begått mordet; att
motivet till en del var hämnd och till en del önskan att rädda
sitt eget liv ur knipa, och att hans bror, genom att ha varit
närvarande utan att förhindra mordet, gjort sig till hans
medbrottsling vid detta brott, som var det uslaste som förekommit
i raden av mänskliga ogärningar — lönnmord; att det
uttänkts av det svartaste hjärta och förövats av de fegaste
händer på jorden, ett brott, som kommit en tillgiven systers
hjärta att brista och krossat en ung brorsons lycka, vilken
varit den mördade lika kär som en son, bragt otröstlig smärta
över många vänner och väckt sorg och saknad i hela
samhället. Den kränkta lagens yttersta straff skulle utkrävas,
det funnes intet tvivel om att det skulle tillämpas på de
anklagade, som nu stodo inför skranket. Han skulle spara
övriga punkter i åtalet till sitt avslutande anförande.
Han var djupt rörd, och det var även hela församlingen;
mrs Pratt och många andra kvinnor gräto, när han satte
sig ned, och många ögon, fyllda med hat och avsky, riktades
mot de olyckliga fångarna.
Vittne efter vittne framkallades av åklagaren och
förhördes utförligt, men korsförhöret blev kort. Wilson visste,
att de ej kunde säga något till förmån för hans sak. Folk
tyckte synd om Pundhuvud; hans knappt började karriär
skulle komma att taga skada av detta mål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
