Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den noggrant beskrevs och en belöning erbjöds för dess
tillrättaskaffande togs till protokollet, och fullständiga
överensstämmelser mellan denna beskrivning och mordvapnet
konstaterades. Därpå följde ett par mindre viktiga detaljer,
varefter åklagarens bevisföring var avslutad.
Wilson sade, att han hade tre vittnen, fröknarna Clarkson,
vilka skulle intyga, att de mött en beslöjad ung kvinna, som
lämnade domaren Driscolls hus genom grinden på baksidan
några få minuter sedan ropet på hjälp hörts och att deras
vittnesmål, betraktat i sammanhang med vissa indicier, varvid
han skulle fästa rättens uppmärksamhet, enligt hans
övertygelse skulle övertyga rätten om att ytterligare en person
vore invecklad i detta brott, vilken ännu ej anträffats, och att
alltså ett uppskov med förhandlingarna borde beviljas med
hänsyn till hans klienters rätt, intill dess nämnda person
uppspanats. Som tiden vore långt framskriden, bad han att få
uppskjuta hörandet av sina tre vittnen tills dagen därpå.
Hopen strömmade ut ur salen och lämnade platsen i
upprörda grupper och par, som talade om vad som förekommit
under förhandlingarna med allt uppslukande intresse, och var
och en tycktes vara nöjd och belåten med sin dag utom de
anklagade, deras försvarsadvokat och deras enda vän, den
gamla damen. Hos dessa fanns ingen tillfredsställelse och
intet verkligt hopp.
Då hon skildes från tvillingarna, försökte tant Patsy säga
god natt med ett försök att inlägga förtröstan och gott
humör i orden, men började snyfta, innan hon talat till slut.
Hur absolut säker Tom än ansåg sig vara, hade
rannsakningens högtidliga öppnande likväl fyllt honom med en
obestämd osäkerhet; hans natur var känslig även för orosanledning.
Men från det ögonblick, då svagheten och fattigdomen på
verkliga skäl i Wilsons försvar låg blottad för domstolen, kände
han sig åter väl till mods och till och med jublande. Han
lämnade domsalen ironiskt ledsen för Wilsons skull.
»Gummorna Clarkson mötte en okänd kvinna på bakgården», sade
han för sig själv; — »det är hans försvar! Han kan få ett
århundrade på sig för att leta rätt på henne — eller ett par
om han så vill. En kvinna, som inte längre finns till,
och hennes kläder uppbrända och askan efter dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
