- Project Runeberg -  En droppe negerblod : Kriminalhistoria /
137

(1919) [MARC] Author: Mark Twain
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och han rörde på huvudet på ett slött och meningslöst sätt, som
en person, vilken blivit bedövad av ett slag. Därpå sade
han: »Jag kommer att må bättre, när jag kommer till sängs;
jag har överansträngt mig i dag — ja, under många dagar.»

»Då skall jag gå och låta er gå till vila. God natt,
gubben!» Men som Tom höll på att gå, kunde han ej
hålla sig från en liten avskedsglosa: »Tag det inte så hårt;
man kan inte vinna jämt; ni kommer nog att hänga någon
än, om ni får leva.»

Wilson mumlade för sig själv: »Det vore lögn att säga,
att jag är ledsen över att nödgas taga itu med dig, hur
erbarmligt kräk du än är!»

Han styrkte sig med ett glas kall whisky och tog i med
arbetet igen. Han jämförde ej de nya fingeravtryck, som
Tom ett par minuter förut oavsiktligt lämnat på Roxys glas,
med märkena på dolkskaftet, ty det behövdes icke (för hans
övade öga), utan sysselsatte sig med en annan sak, under det
han litet emellanåt mumlade för sig själv: »En sådan idiot
jag har varit! Ingenting annat än en flicka kunde duga för
mig — tanken på en man i kvinnokläder föll mig aldrig
in.» Först letade han rätt på plattan med Toms fingeravtryck,
då han var tolv år gammal, och lade den åt sidan; sedan
tog han fram märkena efter Toms barnsliga fingrar, då han
var ett dibarn på sju månader och lade dessa två plattor
bredvid den, som bar samma individs nyss — och
omedvetet — gjorde avtryck.

»Nu är serien komplett», sade han med tillfredsställelse
och satte sig ned att granska dessa föremål och njuta av dem.

Men den fröjden blev kort. Han stirrade en lång stund
på de tre bitarna och tycktes förlamad av förvåning. Slutligen
lade han dem ifrån sig och sade: »Jag kan inte alls reda ut
det. Fördömt, barnets stämmer ej överens med de två andra!»

Han gick av och an på golvet en halvtimme, grubblande
över sin gåta; därpå letade han rätt på två andra glasplattor.

Han satte sig ned och begrundade dessa saker en god
stund, alltjämt mumlande: »Det tjänar ingenting till — jag
kan inte begripa det. De stämma ej överens, och likväl
kan jag svära på att namn och data äro riktiga, och alltså
skulle de naturligtvis stämma. Jag har aldrig slarvat med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:40:04 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mtedn/0138.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free