Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Om begreppet och betydelsen af det muntliga föredragets konst - Vårt eget instrument
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans timliga och eviga öde därigenom erhåller en ny
vändning. Mer än en man, kvinna eller yngling, som i ett
ögonblick af sårad stolthet beslutat öfvergifva familj eller
fosterland, torde hafva ändrat sin föresats blott därför, att personen
i ett ögonblick af vacklande hört dessa trenne ord: »Går du
hem?» uttalade från en medmenniskas läppar i ömhetens
eller glädjens tonböjning, medan däremot samma ord i hånets
eller gäckeriets tonfall skulle drifvit honom att fasthålla sitt
ofverilade beslut. Ett i vredens ton framslungadt »Går du
hem?» skall i otaliga fall vara tillräckligt att väcka den
pliktförgätne till besinning och nödga honom att stanna där
han är för att fullgöra sin plikt, och hade Fänrik Ståls
»Torpflicka» varit i tillfälle att i rätt tid och i förtrytelsens
eller sorgens ton framställa denna fråga till sin lättledde
älskare, så hade hon helt visst sedermera icke behöft säga:
»Den man, som fick mitt hjärtas tro, har flytt med skam ur striden.»
En tonböjning kan understundom vara tillräcklig icke blott
att rädda ett menniskolif utan också att frälsa en syndare.
Ordens språk sönderfaller slutligen i en nästan
oöfverskådlig mängd arter, såsom modersmål egande bestämda
gränser inom menniskans värld, medan rösttonens liksom
ansiktsuttryckets och åtbördernas språk är väsentligen lika
för alla menniskor och dessutom till en viss grad användbart
långt ned i djurens värld. Det är naturens universalspråk.
Befinna vi oss icke här i sanning inför en underbar
företeelse? Vi äro medelst detta »vårt eget instrument» i
besittning af ett tonspråk, utan hvars tillhjälp vi ej kunna
uttrycka hvarken sorg eller glädje, hvarken hopp eller
förtviflan, ja knappt göra oss begripliga för våra medmenniskor,
ett språk således, utan hvars biträde vi icke kunna, såsom
sig bör, hvarken bedja eller befalla, hvarken öfvertyga eller
öfvertala, hvarken lära eller uppfostra. Men att bedja, så
att vi blifva bönhörda, befalla, så att vi blifva åtlydda,
framställa skäl och grunder, så att menniskors vilja och handlingar
däraf bestämmas, lära och fostra, så att vi skapa menniskor för
detta lifvet och rädda själar för evigheten, det är att hafva
makt öfver menniskors tankar, hjärtan och sinnen – det är
att icke blott vara, utan äfven att verka som en personlighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
