Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Om begreppet och betydelsen af det muntliga föredragets konst - Om uppläsning och samläsning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att väcka och stärka, snarare bidrager att förtrycka det
religiösa sinnet särskildt hos familjens yngre medlemmar.
Minst fördelaktigt torde dock den i åtskilliga andra
länder med skäl så högt skattade dramatiska samläsningen
i hemmet gestalta sig hos oss. Vanligen förbiser man äfven
de oundgängligaste yttre vilkor, för att ett dylikt försök
skulle kunna krönas med framgång. Stycken väljas utan
urskilning, utan hänsyn till de läsandes krafter och förmåga,
man eger ingen ledare, som utdelar rollerna, aflägsnar mindre
dugliga deltagare eller i möjligaste mån minskar deras
störande inflytelser, tillser, att rollerna på förhand
genomläsas o. s. v. Icke ens den förutsättningen iakttages, att
stämningen under uppläsningen ej måtte störas af tillfälliga
yttre afbrott. Det händer icke sällan, som det gick i ett
sällskap, där man i ett poetiskt ögonblick fått det infallet
att höra, huru Tegnérs Axel skulle taga sig ut för nutidens
öron. Försöket lyckades till en början förträffligt. Den
läsande var väl danad för sin uppgift, intresset blef allt
varmare, och man hade just hunnit till det stämningsfulla
stället:
Och näktergalen slår i skogen,
Och månen står bak skyn och lyss,
Och med en lång, en evig kyss . . .
då dörren plötsligen öppnades, kokerskan stack in hufvudet
och ropade: »Frun, det är slut med smöret!»
Det var slut med Axel, åtminstone för den aftonen.
Eller skulle måhända icke mer än en af oss kunna
erinra sig en företeelse med ungefär följande grunddrag.
I stolt triumferande ton yttrar en dag någon af våra
yngre kvinliga bekanta:
»Se så, nu skall man icke längre behöfva säga, att vi
icke göra något annat än dansa.» (Danssäsongen är dock
i förbigående sagdt slut för det året.) »Nu ha vi flickor
kommit öfverens om att samlas en gång i veckan hos
hvarandra för att läsa högt. Endast klassiska arbeten komma
att anlitas. Detta är, skulle jag tro, ett förädlande nöje.»
Vi lyckönska.
Någon tid därefter träffa vi vår unga väninna och spörja:
»Nå, hur gick det?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
