Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Om begreppet och betydelsen af det muntliga föredragets konst - Orsakerna till förlusten af uttrycksfullhetens naturgåfva och medlen till dess återvinnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Som ett af latinets företräden såsom grundläggande språk i
våra läroverk har man anfört den omständigheten, att
lärjungen ej behöfver ansträngas med några vidlyftigare
uttalsregler. »Hvarje folk uttalar latinet i enlighet med sitt eget
språks ljudlagar», heter det. Men inlärandet af ett främmande
språk, hvars ljudegendomligheter man antingen icke känner
eller ej bryr sig om att meddela, är så väl ur språklig som
pedagogisk synpunkt föga fruktbärande. Utan insikt uti eller
förmåga att frambringa ett språks ljud varder den på språket
författade sköna litteraturens verkliga väsen likt ett beslöjadt
konstverk för den mindre kunnige och delvis äfven för
den som på annan väg är i tillfälle att intränga i det folks
skaplynne och anda, hvarur en sådan litteratur framalstrats.
Hvad skulle hvarje tänkande menniska säga, om någon på
allvar föreslog att lära en nybörjare ett lefvande främmande
språk enligt en sådan ljudrnetod? I de främmande lefvande
språken tillstöta nu svårigheterna i fråga om språkljuden.
Men här blir det i regeln lika litet som inom undervisningen
i latinet – det enda klassiska språk, som ju numera spelar
någon nämnvärd roll inom vår högre undervisning - fråga om
att försöka lära lärjungen framsäga innehållet med den
tillbörliga betoningen. Härtill saknar läraren i allmänhet antingen
förmåga eller tid. De föreskrifna kurserna äro både många och
långa. Läsestyckena måste i första rummet expliceras och
resolveras. Mycket mera medhinner man ej.
Språkundervisningen är på detta område nästan uteslutande grammatisk
eller lexikalisk. Horatii oden och Virgilii hexametrar
»skanderas» fram på ett sätt, som förtager hvarje intryck af vare
sig formens eller innehållets skönhet. Ciceros formfulländade
tal, Schillers eller Göthes högstämda dramer eller fina lyrik,
Byrons liffulla eldiga epik, Lamartines eller Alfred de Mussets
drömmande, skära kväden, Dickens’ saftiga humor – allt
uppläses, upprabblas, frammumlas eller framhackas ungefär på
samma sätt. Lärjungen tillfrågas endast: kan du något så när
riktigt återgifva de främmande språkljuden, kan du öfversatta,
och kan du benämna dessa former eller angifva reglerna för
dessa ordställningar, men hvad han läser eller huru han betonar,
därom bekymrar man sig i regeln föga. Ovärderliga skatter
icke blott af språkbildningsstoff utan också af stoff, särskildt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
