Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Röstens utbildning och vård - Andningsformerna och deras inbördes företräden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man har påstått, att refbensandningen skulle vara
mest öfverensstämmande med kvinnans fysiska
organisation liksom mellangardsandningen med mannens, och visst
är, att refbensandningen hos kvinnan är lika vanlig som
mellangardsandningen hos mannen, hvarför öfvade
iakttagare blott på grund af andningssättet kunnat skilja mellan
rnän och kvinnor, t. ex. i en samling af sjungande personer, i
hvilkas klädsel, ansiktsfärg och öfriga maskering ingen skilnad
kunde upptäckas[1]. Ännu rimligare förekommer dock den på
senare tider med allt större kraft förfäktade satsen, att grunden
till den kvinliga refbensandningen ej är att söka i kvinnans
natur utan i hennes onaturliga klädsel och särskildt i
snörlifvet, som hopklämmer de nedersta refbenen och sålunda
ger anledning till endast en utvidgning af bröstkorgens
mellersta och öfversta del. (Mera härom i sammanhang med
frågan om andningshinder.)
Striden mellan andningsmusklerna. För
afgörandet af det inbördes företrädet mellan andningsformerna
måste följande viktiga omständighet väl bemärkas. Under
den lugna andningen, som hos den fullvuxne företer ungefär
18 andningsakter i minuten, försättas inandningsmusklerna i
overksamhet omedelbart efter inandningsaktens slut. Men
under den häftiga sinnesrörelsen eller den mera ansträngda
tal- och sångverksamheten, som fordra större luftförråd och
noggrannare hushållning med detsamma, förunnas
inandningsmusklerna icke en sådan hvila, emedan de då omedelbart
tagas i anspråk för fördröjandet af utandningsakten eller
med andra ord råka i strid med utandningsmusklerna. Detta
är den s. k. andningsmuskelstriden (la lutte vocale)[2], och
på denna viktiga omständighet beror ytterst frågan om den
andningsform, åt hvilken företrädet bör tillerkännas. Ju
häftigare och mera uthållande denna muskelstrid är, desto
större trötthet måste den förorsaka och desto menligare
inverka på röstverktyget i dess helhet.
Hvilken af de ofvannämda andningsformerna är nu mest
egnad att i möjligaste måtto förebygga den ifrågavarande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
