Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om högsvenskt språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
örfil, och varder någon rätt kraftigt »tilltalad» af en annans
fot, så behöfver han i regeln ej ens öfversatta »satsen» i
något ljudspråk. Man skulle till och med kunna tala om
lukt- och smakspråk. Huru många minnen, bittra så väl som
ljufva, kan ej en kanske halfförgäten doft af en blomma
förtälja oss, och hvilka märkliga öfverflyttningar af inre
tillstånd som kunna försiggå med tillhjälp af en god middag,
det känna vi alla utan att behöfva erinra oss den gamle
prelatens ord: »Vill du, att någonting skall gå, så gif en
god middag, och går det ändå icke – så gif en till».
I det närvarande sammanhanget skola vi dock endast
sysselsätta oss med det artikulerade ljudspråket eller
talspråket. Utan någon vidlyftig bevisföring anse vi oss kunna
fastställa såsom en af de flesta erkänd sats, att det
konstnärliga föredraget ställer vissa bestämda fordringar på det
språk, som af den föredragande användes. Vi fordra, att
talet skall vara språkriktigt, tydligt, uttrycksfullt och så
välljudande eller skönt, som dess egendomliga ljudlagar
medgifva. Eller med andra ord: det muntliga föredragets konst
fordrar, att talet skall framställa den mest utbildade och mest
vårdade form af det språk, som den föredragande, talaren,
uppläsaren, skådespelaren och sångaren i den högre stilen
begagna, ty i den lägre, burleska stilen kan ofta det minst
utvecklade och vårdade språk frambringa den kraftigaste
verkan. För tillfället vilja vi också bortse från språkets
inre lagbundenhet, tydlighet och skönhet, hvilka bestämningar
behandlas af språkets form- och ordfogningslära, af stil- och
versläran o. s. v., och endast fästa oss vid språkets yttersida,
dess ljud. Dessa ljud skola framställa den högsta inom ett
ett visst språk gifna graden af riktighet, tydlighet,
uttrycksfullhet och skönhet. Är det fråga om föredrag på svenskt
språk, så återfinnes normen för bedömandet af dessa
egenskapers tillvaro hos den föredragande i det språk eller den
form af svenskt tal, vi kalla högsvenska till skilnad från
bygdemålen eller det mer eller mindre vårdslösa uttalet bland
de mindre bildade folkklasserna i våra städer.
Men hvad är högsvenska? Hvar och af hvem talas detta
språk? Hvarför böra svenskar lära sig att tala högsvenska,
så vidt möjligt är, utan bygdemålsbrytning?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
