Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om högsvenskt språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
säger den omförtnälde författaren, icke heller något
främmande språk, danska, tyska, engelska o. s. v., »vet jag»
– alltså måste de väl tala högsvenska.
Denna slutsats är så väl till innehåll som form oriktig.
De fleste bildade och tänkande menniskor i vårt land torde
väl mot densamma genmäla: Omförmälde personer tala
hvarken ren högsvenska eller rent bygdemål, utan de
begagna sig af högsvenskans ordförråd och former, hvilka de
delvis uttala med bygdemålsljud. De tala med andra ord
svenska med en eller annan bygdemålsbrytning.
Men dessa afvikande ljud, säger han vidare, äro
oväsentliga. Ytterligare kan han icke begripa, hvartill det skulle
tjäna, om alla lärde sig att tala enahanda språk. Sådant
skulle bidraga att utplåna individualiteten och sålunda leda
till socialism. Han vill ej gå fullt så långt som den tyske
språkmannen Osthoff, hvilken säger, att hvar och en talar
riktigt, då han talar, »wie ihm der Schnabel gewachsen ist»,
men han instämmer fullständigt i en annan tysk författares,
Körtings, definition på uttalsriktighet: »En hvar, som är
begåfvad med normalt bildade och normalt arbetande talverktyg,
uttalar sitt modersmål riktigt, om de som tillhöra samma
fosterbygd och umgängeskrets som han själf, anse hans uttal
såsom riktigt och dela eller i sitt tal använda dess
egendomligheter».
Men genom denna sin anslutning till Körting
öfvergifver den svenske språkmannen uppenbart sin först angifna
ståndpunkt, enligt hvilken en viss bildningsgrad hos den
talande skulle utgöra en borgen för, att han talar riksspråk.
Ty om Körtings sats är riktig, så skulle icke blott den bildade
skåningens, gotländingens, värmländingens o. s. v.
bygdemålsbrytning utan äfven den obildade gatpojkens språk
härigenom hafva erhållit laga försvar, då ju äfven den senare
är i stånd att med docenten Lundells tre föreläsningar i sin
hand, förstärkt med tysken Körtings auktoritet, bevisa, att
han talar riktig svenska eller en lika god högsvenska som
någon akademisk lärare eller någon ledamot af Svenska
Akademien, emedan han talar på samma sätt som hans
umgängesvänner, som alla öfriga gatpojkar i samma stad, och
han skulle ytterligare kunna styrka sitt bevis genom att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
