Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Granskning af den Osthoffska åsikten om kulturspråkets uttalssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bygdemålen. Men sådan är åtminstone den ännu ej fullt
medvetna utvecklingens gång. Vägen bär uppför, den är brant
och svår, men därför går den också i sicksack. Först raglar
man åt höger och sedan åt venster, först tesis och sedan
antitesis, såsom det hette enligt den gamla hegelianismens
terminologi, så kan man möjligen göra en liten sats rakt
upp – det är syntesen – men länge kan man icke krypa
uppåt i vertikal riktning, och så fortgår sicksackrörelsen, om
ock i minskade bukter, ju närmare man nalkas toppen,
hvilken man så gärna vill eröfra med ett språng äfven med
fara att mista fotfästet och rulla hufvudstupa ned för branten
och så i lyckligaste fall eller så vida man icke hamnat i
afgrunden, få börja den tröttsamma vandringen på nytt och
på delvis nya stigar. Se der »die schlechte Unendlichkeit»!
Det icke minst betänkliga i denna forskningens sicksackrörelser,
ligger dock däri, att så snart en eller flere banbrytare
kommit under fund med, att en vändning måste göras, så är
städse en skara af vetenskapens lättfotade löpare färdig
icke blott att helsa företeelsen med segerrop, som om målet
vore vunnet i och med den nya vägen, utan också att med
barnsligt förakt peka fingret åt alla dem som så länge sträfvat
åt höger, då ju en hvar kunnat inse, att man bort klättra
åt venster, utan att betänka, att man själf i sinom tid skall
blifva utsatt för ett liknande öde. Men om vi nödgas att
krypa på dessa vanskliga stigar, vare sig det nu bär åt
venster eller höger, hvarför då blåsa upp sig, hvarför icke
hellre krypa med resignation och ödmjukhet?
Ett af de klaraste och kraftigaste uttrycken för den
nya ståndpunkten, som vänder upp och ned på det fordom
antagna förhållandet mellan högspråk och bygdemål,
återfinner man i OsthofTs bekanta uppsats »Schriftsprache und
Volksmundart» (Berlin 1883), hvilken dessutom genom sitt
friska, fyndiga och delvis bländande framställningssätt är
väl egnad att förvrida hufvudet – kanske också »den
Schnabel» – på en hvar, hos hvilken intresset för det nya ej
går hand i hand med förmågan af vetenskaplig kritik och
som därför ofta så lätt frestas att slå sig till det nyas
riddare hufvudsakligen af lust att få hugga in på det gamla,
därvid förglömmande, att en ung man kan förälska sig i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
