Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Granskning af den Osthoffska åsikten om kulturspråkets uttalssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att tjäna. Men så snart författaren kommer in på
uttalsfrågan, så framträder åter grundmotsägelsen i hans ståndpunkt
med förnyad styrka. Den olyckliga bilden om de båda
träden synes åter leda författarens tanke på afvägar, och
högspråket får nu icke längre rättigheten att gent emot
bygdemålen häfda sin ställning som ett verkligt språk.
Osthoff utgår från de i och för sig riktiga satserna,
att bygdemålet är ett karakteristiskt uttryck för
folkegendomligheten inom hvarje särskild bygd eller landsdel, att
individen, som talar sitt bygdemål, varder tydligare och
kraftigare bestämd i förhållande till andra individer med
andra bygdeegendomligheter och därmed sammanhängande
talspråk, att vidare bygdemålen representera mångfalden i
den nationela språkenheten och att högspräket själft skulle
lida en oberäknelig skada, om folkmålen ginge under,
emedan det förra städse från de senare mottager lifgifvande
tillflöden. Men i stället för att af dessa riktiga förutsättningar
draga den enda riktiga slutsatsen, att bygdemålen böra aktas
och vårdas och att sålunda en hvar bör sträfva att tala sitt
bygdemål så rent och riktigt som möjligt samt använda
detta i sådana fall, då det gäller att lägga i dagen de
bygdeegendomligheter, af hvilka det särskilda målet är ett uttryck,
sålunda under samlifvet med sina stamfränder, vid skildringar
af hembygdens lif, seder, åskådningssätt o. s. v. – i stället
för att framhäfva detta drager Osthoff af sina riktiga
försatser den i reelt och formelt hänseende lika falska
slutsatsen, att ingen eger rätt att uttala sitt lands högspråk
rent eller med dess egendomliga ljud, utan endast med ljud,
färgade af den talandes eget bygdemål[1].
Bland felen i denna tankegång är tydligen äfven det,
att han undandolt en af de viktigaste bland de försatser, af
hvilka slutsatsen skulle hemta sin riktighet, den nämligen,
att ett folks högspråk icke är något språk i samma mening
som bygdemålen och att det följaktligen icke i likhet med
dessa kan ega några anspråk på eget ljudsystem, som
förtjänar att aktas och vårdas lika väl som bygdemålsljuden.
Högspråket skulle med andra ord enligt denna Osthoffs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
