Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om förhållandet mellan högsvenskans och de svenska bygdemålens ljud var de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vokalljudet i regeln antingen föregås eller efterföljes af
konsonantljud i samma stafvelse eller åtminstone i samma ord. Fordrar
nu föredragets innehåll, att ett vokalljud skall ansättas svagt
eller kraftigt, så varder i förra fallet ett föregående svagt, i
senare fallet ett föregående kraftigt konsonantljud härvid en
oskattbar medhjälpare, emedan då språkljuden i samma
stafvelse eller ord under det fortlöpande talet delvis öfvergå
i hvarandra, den styrka, hvarmed konsonantljudet ansattes,
varder ett slags mätare af det sätt, hvarpå vokalen bör
ansättas, hvaremot graden af vokalens ansättningsstyrka ej
är så lätt att afpassa, särskildt under sång, om vokalen skall
ansättas i och för sig eller utan hjälp af konsonanter. Se
här några exempel.
Vokalen i är till sin grundkarakter ett spetsigt och
genomträngande ljud. Men i sådana ord som lilla, hvila
fordrar ordens innehåll i regeln en svagare utandning, och
denna underlättas väsentligen genom det föregående svagt
utandade l- och v-ljudet. Man försöke blott sätta t med
ett tungspets-r i stället för l och f i stället för v. Trilla
eller trila och fila kunna endast med ansträngning uttalas
så lent som lilla och hvila, om de på samma gång skola
uttalas tydligt. Språket danar ofta ordens ljud i underbar
öfverensstämmelse med deras innehåll, men äfven då så ej
sker eller ett starkt konsonantljud föregår vokalen i ett ord
ined vekt innehåll eller tvärt om, så är det dock vida lättare
att åstadkomma en skiftning i konsonantljudets
ansättningsstyrka och öfverflytta denna på vokalljudet än att nyansera
vokalen utan denne hjälpare.
Uti ifrågavarande hänseende är utandningsljudet h
så att säga typiskt. Detta ljud är nämligen, såsom ofvan
är nämdt, ingen konsonant i vanlig bemärkelse, utan uttrycker
(i högsvenskan) endast ett egendomligt sätt, hvarpå ett
vokalljud liksom inledes med en utandningsström. Alltefter
utandningens styrka, hvilken kan skifta i oändlighet, ansattes
sålunda det utandade vokalljudet starkare eller svagare,
hvaraf följer, att alla ord, som börjas med ett aspireradt
vokalljud, kunna med stor lätthet uttalas kraftigt eller svagt
alltefter stämningens behof. Sålunda är t. ex. ordet himmel
på grund af det tonstarka m- och l-ljudet ett vekt klingande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
