Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om förhållandet mellan högsvenskans och de svenska bygdemålens ljud var de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ord och kan dock såsom utropsord under förfäran, förtviflan
o. s. v. erhålla en hög grad af skärpa genom det kraftiga
sätt, hvarpå i framandas.[1]
Men i talet liksom i musiken är det kvantitativa
elementet, graden af ton- eller ljudstyrka, endast ett hjälpmedel
för att låta det kvalitativa, den inre stämningen, komma till
sin rätt. Vissa stämningar, såsom vrede, förtviflan, jublande
glädje o. s. v., fordra i sitt uttryck en högre grad af
tonstyrka och en snabbare rytm, medan jämnmodet, den stilla
glädjen, den harmoniska skönhetskänslan, de flesta arter af
ömhet o. s. v. göra anspråk på medelmåttig eller svag
tonstyrka och lugn eller långsam rytm. Denna det kvantitativa
elementets – tonstyrkans och rytmens – underordnade
betydelse i förhållande till det kvalitativa eller stämningens
beskaffenhet, sådan den uttrycker sig i tal- eller sångtonens
klangfärg, återfinnes äfven i de utvecklade kulturspråkens
konsonantljud. Det synes sålunda obestridligt, att språket,
så långt sådant är möjligt, använder kraftigt ljudande
konsonanter och konsonantförbindelser i ord, som uttrycka
motsvarande förnimmelser eller känslor, t. ex. spraka, vrida,
kraft, vrede, i hvilka ord det starkt klingande och dallrande
r-ljudet spelar en hufvudroll, och tvärt om använder språket
med förkärlek konsonanter med vek klangfärg, de klingande
konsonanterna i allmänhet, men särskildt det vekt klingande
l samt m och n i ord, hvilkas innehåll afspeglar veka och
blida stämningar, t. ex. lilla, stilla, himmel, dal, smal o. s. v.
Ofta måste dock språket af härledningsskäl eller andra
orsaker öfvergifva denna stråt och bilda ord med kraftiga
konsonantljud, ehuru de uttrycka blida stämningar, t. ex.
ro, fred, i hvilket sistnämda ord de skarpa
begynnelseljuden endast förmildras af det blida slutljudet d, och tvärt
om, t. ex. slå, slåss, snål, stål, illdåd o. s. v. Men under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
