Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om skilnaden i fonetiskt hänseende mellan högspråk och lågspråk samt om gränserna för kraftbesparingslagens språkliga användning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
artikulation sakter, men som hafva något ansättningsställe
gemensamt, t. ex. mellan l å ena sidan och d, t eller n å den
andra eller tvärt om, t. ex. sprattla, halta, vanlig, aln o. s. v.
Sammandragningen är i alla dessa fall nödvändig och ur
alla synpunkter berättigad, då kraftbesparingen ej föranleder
någon ändring af ljudens kvalitet.
Betänklig är däremot sammandragningen, då den åtföljes
af s. k. förskjutning, som består däri, att ett ljuds
artikulationsställe flyttas till ärtikulationsstället för ett annat ljud, på det att
en sammandragning måtte komma till stånd. En sådan
förskjutning eger ofta rum i ljudförbindelserna rd, rt, rn, rs och rst.
Vid bildningen af tungspets-r berör tungspetsen tandvallen,
hvaremot d, t och n ansättas längre ned eller mot
tandfästet. Skall nu en sammandragning i dessa ljudförbindelser
ega rum, så måste de svagare ljudens ansättningsställe
flyttas högre upp eller i det starkare r-ljudets
artikulations-läge eller förvandlas från tandljud till öfvertandljud, från
dentala till supradentala. Men de ljudförbindelser, rd, rt,
rn, som härigenom uppstå, äro ljudfördärfvande, ty en
sammandragning mellan ljud, som icke blott bildas på olika
sätt utan äfven med skilda ansättningsställen, måste
ovilkorligen varda till men för båda ljudens kvalitet. Både d-,
t-och n-ljuden ändra ljud och klangfärg och varda genom
tungspetsens uppåt-bakåtböjda ställning vokalfördärfvande,
och samtidigt förlorar r-ljudet sin kraftiga klang, emedan
den dallrande tungspetsen liksom fastläses vid tandvallen
under öfvergången till d, t eller n, och det starkare r-ljudet
varder sålunda ofta uppslukadt af de i och för sig svagare
tandljuden, som dock i likhet med Faraos magra nöt ej
genom denna operation vinna i fyllighet. Vi erhålla sålunda
borh3d3, bå2rh3t3,
barh3n3, hvilka lätt öfvergå i bod, bått, ban.
Ännu onaturligare ställer sig den supradentala
ljudförbindelsen rs och rst, emedan tungspetsen, som vid vanligt
s-ljud är riktad mot den nedre tandraden, nu måste riktas
uppåt i r’s och det supradentala t-ljudets läge, hvarigenom
s-ljudet i ännu högre grad än de öfriga tandljuden förlorar
sin kvalitet, på samma gång det varder vokalfördärfvande.
På detta sätt erhålla vi de osköna och simpla
ljudförbindelserna i verh3s3, förh3s3t3. Men då dessa ljudförbindelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
