Det muntliga föredragets konst / 208 (1890) Author: Oscar Svahn Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om skilnaden i fonetiskt hänseende mellan högspråk och lågspråk samt om gränserna för kraftbesparingslagens språkliga användning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i själfva verket fordra en betydlig kraftansträngning, så drifver
kraftbesparingslagen i många fall till r-ljudets utstötning,
hvarigenom vi erhålla de om möjligt ännu simplare
ljudförbindelserna i vä²ss (vers), vä²st (värst). fö²st (först).

Dessa öfvertandljud hafva på senare tider af åtskilliga
bland våra yngre språkforskare tillagts en alltför stor
betydelse. De hafva nämligen icke blott blifvit upptagna såsom
särskilda ljud i landsmålsalfabetet, hvilket är fullt riktigt
och berättigadt, utan hafva äfven tillagts samma ställning
inom högsvenskan[1], blott emedan de förefmnas eller höras
i samtalsspråkets uttal. Sant är att de härstädes hafva
inrotat sig så, att de ej kunna förbises, men om de
upptagas i högsvenskans alfabet, så måste det ske med den
uttryckliga reservation, att de icke äro tillåtliga hvarken i
vårdadt tal eller vårdadt sångföredrag. Vi säga visserligen
i hvardagstalet ord och mord med öfvertandljud, men låt
oss blott försöka att med öfvertandljud uttala en sådan
sats som: »Ordet vardt kött» eller utropa: mord! såsom
uttryck af förfäran, fasa o. s. v., och vi skola märka, huru
ordfordärfvande dessa öfvertandljud äro. Hos många
personer med fullt herradöme öfver tungspets-r samt med
vårdadt uttal förekomma dessa öfvertandljud jämförelsevis
sällan.

Såsom slutsats af det ofvan sagda framgår nu den
fordran, att högsvenskans rykt och vård förutsätter en
planmässig och riktig öfning af våra talverktyg, för att dessa
må blifva i stånd att på ett tydligt, skönt och uttrycksfullt
sätt frambringa de högsvenska språkljuden, och att en sådan
öfning ej kan sammanfalla med den första undervisningen i
innanläsningskonsten, utan måste tillhöra ett högre
undervisningsskede, under hvilket lärjungen är i stånd att
uppfatta språkljudslärans grundsatser eller åtminstone förstå,
hvad han här skall och bör göra. Naturligtvis skall en
sådan öfning af högsvenskans ljud äfven komma uttalet
af främmande språk till godo. En lärjunge, som lärt
sig uttala rent å, klang-l eller högsvenskt s, skall icke, såsom
ofvan är antydt, falla på det orådet att uttala det franska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>