Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om språkljudens förmåga att motsvara vissa stämningar. Utkast till en högsvensk ljudsymbolik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egendomliga i språkets sträfvan att medelst det öppna, veka,
mera långsamt uttalade ä-ljudet känneteckna genus femininum,
t. ex. is, ea. Hos Dionysius finner man en fin och träffande
karakteristik af vokalernas ljudvärde ur estetisk synpunkt.
Bland de långa vokalerna, som ega företräde framför de
korta, intager a («) det högsta och i (i) det lägsta rummet,
uti y (v) förtunnas vokalklangen, bland de korta vokalljuden
står o (å) främst.
Angående de särskilda vokalljudens förmåga att
motsvara eller tjäna till uttryck för inre stämningar framhålla i
nyare tider Heyse, Bernhardi, Götzinger m. fl., huruledes
klangfärgen uti ä-ljudet afspeglar det lugna, kontinuerliga,
inåtvända och sålunda bäst stämmer öfverens med sådana
inre tillstånd som jämnmod, tillfredsställelse, visshet, beundran,
förvåning o. s. v., medan i så att säga representerar den
motsatta polen på stämningsområdet eller genom sitt korta,
skarpa och genomträngande ljud bäst passar för lifliga, starkt
intensiva stämningar af lust eller olust, liflig glädje så väl
som inbiten ilska, alla häftiga, snabbt öfvergående affekter,
den högsta graden af så väl förtjusning som förskräckelse
jämte allt som inom känslovärlden korresponderar med det
blixtrande, glänsande, genomträngande i detta vokalljud.
Motsatsen till i-ljudet representeras af det långa (mellan
svenskt slutet o- och u-ljud liggande) u-ljudet, som genom
sin ihåliga ton, sin dunkla, dystra klangfärg bäst lämpar
sig för att uttrycka sorg, svårmod, fruktan, afsky, fasa o. s. v.
Mellan a- och i-ljudet ligga ä- och e-ljuden, hvilka på grund
af denna sin mellanfärg bäst korrespondera med mindre
intensiva stämningar, såsom t. ex. väntan, tvifvel, likgiltighet,
samt äfven väl lämpa sig för att uttrycka förlöjligande,
medan å på grund af sin ställning mellan a och u bäst
representerar det djupa allvaret, den manliga sorgen, det
storartade, sublima o. s. v., hvarjämte ö och y, till hvilka Heyse
äfven fogar äUjudet, på grund af sin klangfärg bäst skulle
lämpa sig för att uttrycka ömma, ljufva stämningar. Äfven
Quintilianus tillägger det grekiska y-ljudet epitetet
»jucun-dissimum».
Ingen, som är i besittning af hvad man kallar ett
utveckladt språksinne, torde vilja bestrida, att ofvanstående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
