Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om språkljudens förmåga att motsvara vissa stämningar. Utkast till en högsvensk ljudsymbolik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi anmärka sålunda först och främst, att de fleste
arter af konsonantljud på grund af sitt bildningssätt ega en
bestämd sinlig karakter, hvilken omständighet förklarar den
roll, de spela i språkets alla förnimmelsehärmande ord. Men
här liksom på så många andra områden flyttas lätt den
känsla, som beledsagar ett visst sinligt intryck, öfver på
ett liknande intryck inom det andliga området, så att t. ex.
känslan af en vidrig karakter stundom får en så stark likhet
med den känsla, som beledsagar förnimmelsen af en vidrig
lukt, att de båda till anledningen så olikartade känslorna
uttrycka sig i nästan samma slags mimik och åtbördsspråk.
Man »rynkar på näsan», fnyser, ja till och med »spottar»
åt så väl det ena som det andra vidriga föremålet. Denna
stämningarnas öfverflyttnings- eller analogilag torde gifva
ingalunda oviktiga, om också endast förberedande uppslag
till en konsonantsymbolik.
Hufvuddragen af en på en sådan grund hvilande
konsonantsymbolik skulle gestalta sig på följande sätt.
Uti halfvokalen l kan ingen annan sinlig karakter
urskiljas än det från dess bildningssätt härstammande
plask-ljudet, ljudet från en flytande eller fallande vattenmassa.
Denna karakter, öfverflyttad på det andliga området,
gör l-ljudet till symbol för lätt flytande stämningar, hvilket
med andra ord innebär, att l på ett verksamt sätt bidrager
att förstärka uttrycksfullheten i ord, som uttrycka sådana
stämningar, särskildt då det föregås af vekt ljudande
konsonanter, t. ex. glädje, glad, glans, blåsa, blå, slag, slinta. [1]
Tydligare är den sinliga karakteren uti r-ljudet. Det
är, såsom ofvan blifvit anmärkt, ett kraftljud, som inom de
sinliga förnimmelsernas område än erinrar om det ljud, som
uppstår, då något hårdt och på samma gång poröst ämne
(t. ex. ett träd) sönderbrytes eller sönderkrossas, men ännu
tydligare erinrar det om hundens och så många andra djurs
uttryck för vrede, t. ex. hundens morrljud. På romarspråket
benämdes därför r-ljudet »litera canina», ett föreställningssätt,
som bibehållit sig i det engelska »dog letter».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
