Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om språkljudens förmåga att motsvara vissa stämningar. Utkast till en högsvensk ljudsymbolik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lånat någon särskild stämning åt detta ljud. Den fonetiska
betydelsen af n-ljudet inskränker sig därför till att vara
klangförstärkande och klangnyanserande.
I hög grad klangförstärkande är ng-ljudet, till hvilket
vi tycka oss höra en motsvarighet uti malmklockans klang.
Slutligen bör anmärkas, att den nasala klangen i
m-och n-ljudet relativt försvagas framför en vokal, emedan den
nasala klangen liksom af brytes, då gomseglet tillbakadrages,
på det att det icke-nasalerade vokalljudet må komma till
stånd, hvaremot m, n och särskildt ng förstärkas efter ett
föregående vokalljud, då alltid någon del af den vid
nasal-Ijudets bildning hämmade vokalströmmen tar vägen genom
näsöppningen, hvilket i sin ordning äfven bidrager att
förstärka vokalljudet. Man jämföre t. ex. ljuden i ma, na, ni,
hvilka klinga betydligt svagare än ljuden uti am, an, in, ung.
Hvad som blifvit sagdt om n-ljudet gäller äfven delvis om
de till bildningssättet likartade orala tandfästeljuden d och t.
En fullt tydlig klangfärgssymbolik kan ej på dem tillämpas,
emedan de sakna tydliga motsvarighetsljud – sinliga
stämningsljud – på naturområdet. De höra också ur klangens
synpunkt till de svagare konsonantljuden. Deras förnämsta
fonetiska uppgift ligger sålunda icke inom
klangförstärkningens eller klangskiftningens utan inom förtydligandets
område. De fylla sin plats genom att liksom på ett
bestämdt sätt inleda, men framför allt afsluta ett vokalljud,
att hålla det fast inom sina bestämda gränser, så att det
icke flyter in uti ett annat ljud eller sönderflyter, och samma
uppgift torde de, om också i lägre grad, ega inom
konsonantområdet. Heyse söker påvisa d- och t-ljudets
demonstrativa karakter, i det, säger han, tungan vid bildningen
af dessa ljud genom spetsens tryckning mot tandfästet verkar
som ett pekfinger. Häraf dessa konsonanters betydelse vid
bildningen af demonstrativa pronomen (dieser, der, den),
liksom andra personens pronomen (tu, du, thou o. s. v.), en
egendomlighet, som återfinnes i en mängd hänvisningsord,
hvilka innebära eller åtföljas af en fingervisning, t. ex. da,
there, där, och äfven återfinnes inom tidsområdets ord, t. ex.
da, then, då o. s. v. Ett stöd för detta Heyses påstående
skulle man möjligen kunna finna i den omständigheten, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
