Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om språkljudens förmåga att motsvara vissa stämningar. Utkast till en högsvensk ljudsymbolik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fallet är med p i förhållande till m, t till n och k till ng,
så verkar afbrottet obehagligt, antagligen emedan man till
sist får ett hårdt och klanglöst ljud, där man på grund af
ansättningen väntat sig ett vekt och klingande. På grund
af sammandragningen (jfr ofvan s. 206) varder
klangkonsonanten liksom kväfd eller utsläckt af det befryndade klanglösa
ljudet. Man jämföre lamm och lamp, stam och stamp, yng
och ynk. Obehaget ökas i mån af klangljudets intensitet
eller klangstyrka och förnimmes därför mindre i förbindelsen
nt, t. ex. sann och sant, mera uti mp, t. ex. damm och
damp, och mest, då ng utsläckes af ett k-ljud, som tycks
vara i stånd att icke blott förtaga det välbehag, som
klangkonsonanten väcker, utan också att åstadkomma en dissonans,
jämförlig med den som uppstår, då två invid hvarandra
liggande toner samtidigt ljuda, hvarför högsvenskan med
sin inneboende skönhetsinstinkt gärna begagnar denna
ljudförbindelse i ord, hvilkas innehåll väcker ett mer eller mindre
oestetiskt intryck, t. ex. linka, dränk, unken, ynkrygg o. s. v.
(jfr exemplen här nedan).
Det här ofvan anförda jämte några af de förnämsta
följdsatserna ur detsamma skulle kunna sammanfattas på
följande sätt:
att en betonad vokal, som både föregås och efterföljes
af kraftiga klanglösa konsonanter, måste erhålla en hård
och torr eller hård och kall anstrykning eller tillsats till
sin ursprungliga stämningsfärg, t. ex. kap, tak, pik;
att en obetonad vokal uti en dylik infattning till största
delen förlorar sin förmåga att bestämma ljudförbindelsens färg,
hvilken uppgift öfvertages af konsonantljuden, ehuru dessa
icke kunna undgå att i sin ordning erhålla en bifärg, skiftande
efter vokalljudens olika lynne, t. ex. tack, katt, piff, kött;
att en vokal, som inledes af ett kraftigt klanglöst
konsonant- eller utandningsljud samt klingar ut i ett r-ljud,
erhåller en hård men kraftig r-klang, hvarför t. ex. ordet kär
måste betraktas som ett »hårdt ord», hvilket till en väsentlig
del gäller äfven om ordet kärlek jämfördt med de smekande
ljuden i t. ex. det engelska love eller det tyska Liebe,
emedan i det svenska ordet konsonantljudens sträfhet endast
af brytes af l-ljudet;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
