Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om språkljudens förmåga att motsvara vissa stämningar. Utkast till en högsvensk ljudsymbolik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ersättning för »kärlek» än det föråldrade »älskog». Icke heller
torde det vara rådligt att, såsom man på senare tider försökt,
från danskan upptaga det långsläpiga och slappt enformiga
ordet »förälskelse». Vi måste låta oss nöja med hvad vi hafva
och låta ordets innehåll förgylla dess ljud, ehuru vi därjämte
kunna anmärka, att ordet kärlek med sitt öppna vokalljud
och sitt klang-l är vida mera sympatiskt än stamordet kär.
Innan vi afsluta dessa anmärkningar om omotsvarigheten
mellan ljud och innehåll på detta föreställningsområde, kunna
vi icke undgå att påpeka ordet fröken. Äfven detta är i
trots af den veka vokalen i tonstafvelsen ett hårdt ord med
gammalförnämt, nästan strängt tycke liksom ordet fru. Något
dylikt måtte föresväfvat tyskarne, då de ej ville veta af
något »Fräuchen», utan i stället antogo det sympatiskt
klingande »Fräulein». I hvarje fall måste det dock anses
som en stor vinst, att vårt allvarliga fröken varit i stånd
att ur språket så godt som utjaga det alltför veka ordet
mamsell, denna »slamsa», som kraftbesparingslagen alstrat
efter att hafva på ett nästan upprörande sätt farit fram med
det vackra, på en gång fulltoniga och mildt klingande ordet
mademoiselle, hvilket dock naturligtvis aldrig kunde blifva
svenskt. Med tanken på den förvånande lätthet, med hvilken
den s. k. fröken-reformen i vårt land genomfördes, är det i
förbigående sagdt märkligt, att de ogifta kvinliga
medlemmarna af våra gamla grefliga och friherrliga familjer icke
samtidigt passade på att utbyta sin hårda frökentitel –
hårdare kanske nu än förr – mot det präktigt klingande
grefvinna och friherrinna eller baronessa, därvid tillämpande
likställighetsprincipen i förhållande till sina bröder, som låta
kalla sig grefvar och baroner. Månne denna återhållsamhet
bör anses som uttryck af en vacker social jämlikhetsanda,
eller bör den tillskrifvas en konservatism, som också någon
gång kan vara vacker?
På grund af här ofvan angifna skäl måste äfven orden
frieri och fria (till någon) anses såsom mindre lyckade ord.
Låtom oss nu tillse, huru ifrågavarande vokaliska
grundljud té sig bland veka och vekt klingande
konsonantförbindelser och hvilka ändringar sådana kunna undergå genom
tillsatser af hårdare ljud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
