Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om språkljudens förmåga att motsvara vissa stämningar. Utkast till en högsvensk ljudsymbolik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgå från några vekt klingande ljudförbindelser, först och
främst börjande med:
m än un.
Tillsätta vi nu ett vekt klingande förljud, så erhålla
vi de veka klangorden:
min män mun.
Äfven här skola vi tillåta oss göra några nära till hands
liggande anmärkningar.
Ordet min med sin intensiva klangrika mjukhet är ett
ovärderligt uttrycksmedel för ömma stämningar, och ordet
mun erhåller i trots af den mörka vokalen likaledes en
varm klang i t. ex. »den älskades mun», »från lärarens,
frälsarens mun» o. s. v. Detsamma gäller i ännu högre
grad om det harmoniskt klingande man, t. ex. i »min man»
från en »kvinnas mun». Men för att beteckna en manlig
individ i allmänhet är detta ord alldeles för mycket vekt
och kan endast med tillhjälp af en intensiv betoning blifva
ett godt ord, t. ex. »ni är en man, och så är äfven jag».
Ordet man vore ett förträffligt ord, om vi egde rättighet
att använda det på samma sätt som det engelska »rnan»
eller för att utan hänsyn till könsskilnaden med detta ord
beteckna det »humana» innehållet uti menniskoindividen.
Huru lyckligt vore det icke därjämte, om vi egde rättighet
att mot detta klangord utbyta det förargelseväckande ordet
menniska, vid hvars bildning både uttrycksfullhetens,
skönhetens och kraftbesparingens lag tyckas hafva råkat i lufven
på hvarandra och med den påföljd, att vi uti detta så ofta
förekommande och till innehållet så högviktiga ord fått icke
blott en oskön ljudsammanställning utan därjämte en sådan,
som i strid mot vårt språks ljudlagar lockar oss att uttala
slutstafvelsen -ska som -scha. Men härvid är naturligtvis
intet att göra, ty mot alla dylika fromma önskningar ställer
»språktyrannen» sitt absoluta veto. Vida bättre motsvarar
det hårda, kraftigt klingande karl (med hörbart 1-ljud) sitt
ändamål, ehuru detta ord ej kan blifva ställföreträdare för
man. Men ljudförbindelsen rl är svår, hvarför
bekvämlighetslagen undanskjutit det vekare l-ljudet. Kar och karl,
mjölkkar och mjölk-karl kunna vid uttalet ej åtskiljas utan med
tillhjälp af genusbeteckningen, hvilket ingalunda är någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
