Det muntliga föredragets konst / 285 (1890) Author: Oscar Svahn Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om språkljudens förmåga att motsvara vissa stämningar. Utkast till en högsvensk ljudsymbolik

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Till sist öfvergå vi till ett af språkets mest klingande
och värdefulla slutljud, nämligen n^g-ljudet:
                ing ang ung.

Huruledes ändelsen ing, som vi så ofta i vårt språk
påträffa, bidrager att ensam eller ytterligare förstärkt med
klingande förljud, n och l (-ning, -ling), förhöja vårt språks
klang, behöfver endast erinras, liksom huru n^g-ljudet är i
stånd att belysa det relativt mörka u-ljudet och göra det
friskt och tilltalande, t. ex. i ung, sjunga, ljung o. s. v.
Samma varma inflytande tycks n^g-ljudet utöfva äfven på de
öfriga vokalerna, t. ex. i ang, ang, yng. Man erinre sig
blott det fulltoniga, på en gång så vekt och friskt klingande
ordet yngling, som tycks nästan svälla af klangljud.

Ansätta vi emellertid dessa ljudförbindelser med ett
kraftigare förljud, så tyckas de genast blifva i stånd att
bilda ord med half hårdt innehåll, t. ex. :
                ting [tang] tung
                ping pang pung
                sting stäng stung.

Vekt klinga däremot:
                ling lang lung.

Men ansattes l med ett hårdt klanglöst förljud, så erhålla vi
uttryck för ringklockans eller strängens ljud vid knäppning:
                kling klang klung
                pling plang plung (plång).

Skulle vi nu tillåta oss att låta detta präktiga klangljud
mynna ut i det hårda explosiva k, sä varder, såsom ofvan (s. 193)
är anmärkt, dess verkan liksom utsläckt, dess ljud förbytt eller
liksom förhäxadt. I stället för ing, ang, ung erhålla vi:
                ink ank unk,

sålunda bland annat stamstafvelserna till »anka» och »unken».
Hårda förljud, t. ex. st, göra naturligtvis det onda
värre. Vi få:
                stink stank stunk (stånk(a).

Icke ens med tillhjälp af klang-r få vi fram annat än:
                rink rank runk,

och äfven om det skarpa förljudet mildras af ett vekare
ljud, t. ex. d, så varder det dock:
                drink drank drunk.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>