Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - U samt slutet å, o och öppet ö i vissa konsonantförbindelser såsom grundton i mörka stämningar, hvilka gifva sig uttryck i en dof röstton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kraft i förhållande till hvarandra och särskildt till u-ljudet,
att vissa uttryck för mörka stämningar, i hvilka man finner
det slutna u-ljudet som grundton, omgifvet af sina mörka
ljudfränder, på ett påfallande sätt erinra om en af kråkor
och andra fula fåglar omflaxad och omkraxad uf eller uggla,
som förirrat sig ut i solljuset. Man lyssne blott:
Där mörka griftevårdar
På svarta kullar stå,
Och under ufvars gråt mullvadar, ormar, mårdar
Ur sina kamrar gå.
(Bellman: Aftonkväde.)
Mulna hopar
Skaka fadrens spjut,
Stridslur ropar
Lösen flyger ut.
(Tegnér: Svea.)
Hu, utur berget det svarar så styggt,
Och orden komma så tunga.
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.
(Geijer: Den lille kolargossen.)
Och ufven sjunger sorgesång i regnbegjuten björk –
Då suckar det så tungt uti skogen.
(Malmström: Hvi suckar det etc.)
Nu är åsen i min stuga bruten.
(Fänrik Ståls sägner, Molnets broder.)
Du skrattar
Doft som uftjut i ruiner.
(V. Rydberg: Oro.)
Huru dystert skocka sig icke de mörka ljuden kring
u-ljudet såsom medelpunkt i strofer sådana som följande:
Gudens tanke grubblar
Öfver mörka gåtor,
Dyker ned i djupen
Efter dolda runor,
Lyssnar ned i andens
Urgrund till ett svar.
(V. Rydberg: Baldersbålet.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
