Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - U samt slutet å, o och öppet ö i vissa konsonantförbindelser såsom grundton i mörka stämningar, hvilka gifva sig uttryck i en dof röstton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Järngrå, hotande olyckshärar
Hvälfva framåt i tunga massor,
Ugglevingar på hjälmar flaxa,
Luften fylles af cimbriskt tjut.
Upp ur gungande spjuthaf dyka
Jätteskepnader, grymma syner –
Lilla skara, om nu du bleknar,
Är du krossad och allt är slut.
(Snoilsky: Mod!)
Såsom uttryck för den afvisande oluststämning, som
vi benämna förakt, glänser u-ljudet särskildt i det svenska
ordet hut! där u-ljudet ansattes med skarp aspiration och
mynnar ut eller liksom afklippes i det explosiva t-ljudet,
och huru äfven det vekt ansatta u i du kan blifva obehagligt
skarpt eller färgadt af en dylik »hut-stämning», finner man
i sådana uttryck som:
»Du, slyngel, skulle få gevär och bli soldat, vet hut!»
(Fänrik Ståls sägner, Sven Dufva.)
Det är naturligtvis det slutna betonade u-ljudet, skarpt
ansatt antingen såsom begynnelseljud eller med tillhjälp af
aspirationsljud, såsom i hu! och hut l eller medelst någon
stark konsonant eller konsonantförbindelse, såsom i rufva,
tjuf, krut - det är u-ljudet i denna skepnad, som är den
förnämste bäraren af mörka stämningar. Närmast detsamma
i klangfärg står i vårt språk det slutna betonade o, hvilket
dock är ett mellanljucl och i denna sin egenskap besitter
ett mera likgiltigt skaplynne, så att ord med denna vokal
till grundton ej i regeln ega något mörkt ljudlynne, ehuru
de lätt kunna erhålla en dystrare färgläggning, lånad från
innehållets grundstämning. Ett af de förnämsta undantagen
från denna regel är i vårt språk ordet hot med sin aspirerade
ansättning och sitt explosiva slutljud. I ännu högre grad
än o aflägsnar sig dock det öppna u-ljudet i skum, rum
o. s. v. från det slutna u. Det kan särskildt med tillhjälp
af skarpa konsonantförbindelser lätt få en mörk färgläggning,
men får i veka konsonantförbindelser och särskildt då det
får tona ut i nasalljuden m och n, en vek eller varm färg,
såsom t. ex. i ljum, lund, och kan till och med blifva en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
